En av de mer obehagliga filmskaparna under nittiotalet har varit österrikaren Michael Haneke. Redan i sin debutfilm Den sjunde kontinenten (1989) lät han mamma, pappa, barn begå kollektivt självmord, följde upp med att låta en familj kollapsa efter att sonen dödar en kompis i Bennys video (1992) och i sin sista del i trilogin om alienation, 71 fragment (1994), låta en bitter ung student skjuta ner kunderna på ett postkontor. Det vore skam att banalisera hans filmverk som att det enbart rör sig om meningslöst våld. Men det har oftast varit den mer renodlade effekten hos de åskådare som sett Hanekes filmer. När Peter och Paul säger åt familjen i Funny games (1997) att de har ett dygn kvar att leva, är de få som minns Hanekes tematisering av filmmediet i sig – som en spegel, som reproduktion, som ett aktivt väsen som ständigt genererar representationer av människor. Att familjen, som så ofta hos Haneke, offras som schackbönder för ett högre ändamål är i sig ett trauma som hugger i varje åskådares förnuft och känsla. Men att det samtidigt sker i mothugg med de förväntningar vi ställer på en film av det slaget – nämligen att familjen ska lyckas övervinna sin banemän a la River Wild (för att dra ett exempel) – skapar ett dubbelt obehag.

Vargens tid är i detta hänseende en av Hanekes mer optimistiska filmer. Återigen är en familj i fokus. Vid anländandet till deras sommarstuga, till vad som synes ska bli en semesterweekend, märker Anne och Georges att de har fått oväntat besök. En annan familj har ockuperat stugan och fadern hotar dem med geväret laddat. Ett skott brinner av och tar omedelbart kål på Georges. Isabelle Hupperts reaktion på sin makes död är ytterskt Hanekesk – hon torkar av blodet från hakan, stirrar i intet med en skräckblandad touch av upprymd passion och spyr sedan. Till en början misstänker jag att det ska bli en reinkarnation av Hupperts masochistiska karaktär i Hanekes lysande Pianisten (2001). Men vad som väntar är snarare ganska olikt Haneke.

Anne och hennes kvarvarande familj, 10-årige Ben och 14-åriga Eva, tvingas att lämna stugan och deras döda familjefar. De tvingas att vandra iväg längs landsvägar och försöka hitta skydd där de kan finna det. Sorgen över den slitna existensen på flykt blir tung att bära för Anne, men hon gör sitt bästa för att de ska finna en plats att bosätta sig. Snart inser man att spelplanen inte längre är någon typisk medelklassiansk storstadstillvaro som Haneke oftast gillar att haverera. Snarare är det tiden efter apokalypsen, efter någon slags större ekonomisk katastrof som tagit bort E:et ur EU-land. Alla måste slita till det yttersta, ibland bortom det anständiga, för att få mat på tallriken. Och när familjen till slut hittar fram till en övergiven tågstation där en grupp människor härbärgerar, börjar Haneke berätta en historia om kollektivets försök att återföda folkstyre.

Medelklassens rädsla för undergång verkar vara en ständig motivation för Hanekes skapande. Allt spel om konsumtionsförankrad status kommer inte att rädda dem när naturtillgångarna är slut, eller när deras släktmedlemmar slutar kommunicera med varann. Temat har han lyckats med att måla upp i sina tidigare verk. Skillnaden i Vargens tid är att Haneke har lämnat sina vanliga förortsmiljöer och försökt leka med tanken om hur vårt europeiska samhälle skulle se ut och bete sig om det bara var en fattig plätt. Att undergångsdystopin inte känns det minsta futuristisk har en trolig grund i att få brysselkålen att blicka bortom Europas murar. Försöka inse med vilka redskap nationer utan mobiltelefoner hanterar vardagen.

Det blir mest en intressant idé som Haneke inte riktigt lyckas ro hem. Diskussionerna om civilisation och moral blir väldigt banala och snarstuckna. Ingen skådespelarprestation, och då menar jag även Huppert, blir särskilt minnesvärd. Karaktärerna rör sig kaosartat utan att framföra någon vidare innebörd i sina dialoger. Även om Vargens tid har en mer konkret berättarstruktur än till exempel Kod okänd, så finns det föga av vikt som sägs. Det enda som kvarstår som anmärkningsvärt är det faktum att Haneke verkar ha satt viss tillit till humanismen. Mitt i all deprivation så försöker människorna faktiskt att bygga något värdefullt av små medel. I periferin finns den unge eremiten, erinrande om flyktingpojken i 71 fragment, som hånler åt denna naivitet och upprepar att ensam är stark. Men Haneke argumenterar emot honom och försöker uppmuntra kollektivets livskraft. Kanske är Vargens tid en begynnelse på en nytt kapitel i Hanekes filmskapande? Kanske av mer godartade profetior om människor i vårt samhälle? Haneke är ännu en av de mer intressanta europeiska filmskaparna, men trots den något latenta optimismen kanske Vargens tid är början på något alltför svältfött.