Behöver en film som behandlar krig och våld bråka och larma för att uppmärksammas? Jag kan inte låta bli att undra efter att ha sett Jean-Luc Godards stillsamma Vår tids musik. Från världspremiären på förra årets Cannesfestival rapporterades nästan ingenting alls. Allt ljus hamnade i stället på Michel Moores vinnande Fahrenheit 9/11. Det vore synd om Vår tids musik passerade biorepertoaren obemärkt, nu när den ett år senare har sverigepremiär. Den är nämligen ett litet mästerverk.

Det är svårt att ifrågasätta Jean-Luc Godards inflytande på den moderna filmen. I snart femtio år har han både undersökt och ifrågasatt filmen och filmspråkets möjligheter i förhållande till verklighetens alla aspekter. Raden av regissörer som har influerats av honom är lång, från Martin Scorsese till Kar Wai Wong. Ändå har jag som åskådare sällan fallit helt för någon av Godards tidigare filmer. Därtill har antingen hans marxistiska dogmer eller brechtska distanseringseffekter varit allt för dominerande. Teorin har allt som oftast tagit över filmskapandet. På den punkten skiljer sig Vår tids musik från vad jag tidigare sett av honom. Visserligen diskuterar Godard även denna gång förhållandet illusion och verklighet, men han gör det i egenskap av föreläsare.

Med hjälp av en litteraturkonferens i Sarajevo iscensätter Godard sin film. Han är inbjuden att föreläsa om text och bild, därför blir hans föreläsning en naturligt integrerad del av filmen. Inte desto mindre är det både fascinerande och tankeväckande vad han lyckas skapa den här gången. Runt själva konferensdelen har Godard placerat två mindre delar så att filmen, inspirerad av Dantes Den gudomliga komedin består av tre delar; helvetet, skärselden och paradiset. Filmens första del är ett collage av krigs- och våldsscener. Dokumentära bilder från olika krig blandas med bilder från Hollywood, såsom John Fords Indianerna, Coppolas Apocalypse och Robert Aldrichs Kiss me deadly. Människans grymhet är så stor och ofattbar att den enbart kan sägas  i form av en fabel. Berättarrösten öppnar dock för försoning genom att be människan förlåta sin egen grymhet. Småningom framträder krigsbilder från Sarajevo och rösten frågar om vi minns Sarajevo. Därefter övergår filmen till skärselden och den litteraturkonferens som utgör filmens huvuddel.

I den delen blandas verkliga personer som Godard, den spanske författaren Juan Goytisalo, den arabiske poeten Mahmoud Dervish och andra med skådespelare som har roller. Redan vid de olika deltagarnas ankomst till Sarajevo skapar filmen en melankolisk och avspänd atmosfär, som jag finner oerhört tilltalande. Deltagarna samlas hos den franske ambassadören Olivier Naville (Simone Eine) för en mottagning. Från början skildras ambassadören som den tjänsteman han är; i helbilder långt borta omsluten av korridorer talande i telefon. Men när den judiska flickan Judith Lerner (Sarah Adler) berättar för honom att han gömt hennes mor undan nazisterna kommer ambassadören i en helt annan dager. Bilderna på honom får en annan närhet Judith vill intervjua honom angående konflikten mellan Israel och Palestina utifrån hans forna roll som motståndsman. Hon vill alltså inte intervjua honom utifrån hans diplomatroll. Ambassadören svarar att för att kunna acceptera hennes erbjudande måste han kanske bli tvungen att avgå. På  det här viset rör sig filmen, genom samtal, intervjuer och föreläsningar hela tiden kring aktuella frågor om olika konflikter såsom dem i Bosnien och Palestina. Den tar också upp hur Amerika behandlar sina indianer.

Trots all dialog är Vår tids musik hela tiden en väldigt bildrik film. Den är också en skildring av Sarajevo efter fredsavtalet. Tillsammans med sin fotograf Julien Hirsh låter Godard oss uppleva en stad som sjuder av liv, båda dag och natt. Han låter oss ta del av nattliga barer, öppna gröna parker och en myllrande marknad. Och ständigt rullar en av stadens karakteristiska spårvagnar förbi. Naturligtvis finns även spår av kriget kvar i form av kulhål på väggarna, Nationalbibliotekets ruiner och den gamla, förstörda bron Mostar. Sedan 1988 håller den franska arkiteken Gilles Peqeux på att restaurera bron.  De stenar som fortfarande finns bevarade har man plockat upp ur vattnet för att kunna bygga upp bron som den en gång var. Idag lever de katolska kroaterna på en sida av bron medan Bosniens muslimer lever på andra sidan. För båda sidor är återuppbyggnaden av bron en viktig symbolhandling för försoning och enande av staden. Godard själv menar att Sarajevo är en metafor för Europa och att hans film är en optimistisk film om Europas framtid. Jag kan bara hålla med och förvånat konstatera att Godard skapat en film som gjort mig lycklig.