Med Cameron Crowe i regissörstolen och Tom Cruise, Penelope Cruz och Cameron Diaz i huvudrollerna, finns goda förutsättningar för en bra film. Manuset är listigt, dialogen skruvad och alla de nödvändiga ingredienserna för en blockbuster finns med. Kärlek, svartsjuka, pengar, våld och sex. Allt blandat och mixat till en hyfsat välsmakande kompott.

Vanilla sky är baserad på en spansk förlaga, Abre los ojos, och handlar om den unge David Aames (Tom Cruise). Som ensam arvtagare till ett stort mediaimperium, lever han det goda livet på Manhattans gräddhylla. Han är snygg, charmig och delar då och då säng med den vackra Julie Gianni (Cameron Diaz). Han har till och med begåvats med en riktig vän, författaren Brian (Jason Lee). Om man bortser från en motvillig styrelse, eller de sju små dvärgarna som han föredrar att kalla dem, lever han ett till synes perfekt liv. När hans vän introducerar honom för Sofia (Penelope Cruz) verkar det nästan för bra för att vara sant och det är det också.

En bilolycka blir den utlösande faktorn som gör att hans värld börjar krackelera i kanterna. Han överlever, men ansiktet är demolerat. Samtidigt anar vi förträngda minnen i Davids undermedvetna. En dominant fader, en frånvarande moder, svek och paranoia tar ut sin rätt och det verkar som om ansiktets yttre förfall symboliserar det inre monster som släpps ut efter olyckan. David håller på att tappa greppet. Mardrömsscenarion, som ett folktomt Manhattan eller ett neonblinkande, technodunkande discotek, ger en klaustrofobisk och overklig känsla. Drömmar flyter ihop med verkligheten och David kämpar för att hålla ihop de lösa trådarna. Vad är sant och vad är falskt?

På många sätt är Vanilla Sky en intressant berättelse. Frågor ställs och vi väntar med spänning på svar. Vad händer om det undermedvetna tar kontroll över en människa? Är det möjligt att begå fruktansvärda handlingar och inte minnas dem? Hur kan någon som har allt, förlora det på några minuter? Hur verkliga är våra drömmar? Och framför allt, hur kan vi skilja på dröm och verklighet? Men de vettiga svaren uteblir och istället får vi nöja oss med en krampaktig nödlösning som skulle kunna vara tagen ur vilken kalkonrulle som helst. Skådespelarna gör sitt bästa för att ge liv åt rollfigurerna, men jag saknar en känsla av substans. Detta får visserligen sin förklaring när det närmar sig slutet, men istället för den efterlängtade aha-upplevelsen, känner jag mig lite lurad. Var det bara detta?

Vanilla Sky hade kunnat bli riktigt bra om man hade strukit den sista halvtimmen och låtit detta förbli en studie i det mänskliga psyket. Det har man inte gjort och därför räcker den inte hela vägen fram.