I mörkaste Transsylvanien huserar de mest skräckinjagande väsen mänskligheten känner till. I ett slott tillhörande doktor Frankenstein utförs ett hemligt experiment – med hjälp av diverse kroppsdelar från döda människor samt lite blixtar lyckas doktorn få liv i sin skapelse: ”it’s alive!”. Tyvärr får far och son Frankenstein inte mycket kvalitetstid tillsammans. Inte bara den ondskefulle greve Dracula, som finansierat Frankensteins projekt, vill komma åt monstret – de uppretade byborna vill säga sitt. Dracula visar direkt att han är skurken genom att sätta tänderna i Frankenstein, och det förtvivlade monstret flyr med sin far.

Detta är prologen på en film jag fruktade skulle bli en av de största kalkonerna genom tiderna. De tidiga recensioner jag läst indikerade inte bara att filmen var normalt halvtaskig – under en pressvisning hade någon ropat att filmen sög nötter (jag undviker att göra en mer korrekt översättning, till förmån för alla känsliga läsare) varpå alla i publiken applåderade och jublade. Olycksbådande, inte sant?

I rollen som Van Helsing, snubben utan minne som utför kyrkans och Guds monsterslaktande, ser vi Hugh Jackman, som mest är känd för rollen som Wolverine i X-Men. Rollen känns som skräddarsydd för honom, och inte direkt i positiv bemärkelse. Van Helsing lider av minnesförlust, precis som nyss nämnde klonisse, och när han konfronterar skurken visar det sig att han delar historik med denne. Talar jag om Van Helsing eller X-Men 2 nu? Det är inte lätt att veta. Kate Beckinsale gestaltar den starka, kvinnliga hjältinnan som har väldigt tighta och opraktiska kläder, som givetvis faller för vår manlige hjälte. De flesta karaktärerna saknar trovärdiga repliker, skådespelarna är rätt dåliga och handlingen är minst sagt ”förglömlig”. Det faktum att superduperskurken Dracula, den kanske coolaste elakingen genom tiderna, är en riktig tönt gör inte filmen mycket bättre.

Trots vad jag skrivit ovan gillar jag filmen på sitt sätt. Folk har klagat på specialeffekterna – även om de inte är speciellt trovärdiga är de rätt så underhållande och snygga. Monstren gestaltas inte på det mest realistiska sättet, nej, men de är långt ifrån lika uselt genomförda som en viss skorpionkung som figurerade i regissörens tidigare film. Musiken är eggande och passande. Klichéfylld, visst, men ack så effektiv. De obligatoriska förtexterna, med Universals logga, presenteras dessutom på ett snyggt sätt, och hela prologen är underhållande. Och bara en sådan sak som att Dracula har hjälp av sina snygga kvinnliga vampyrälskarinnor: man måste bara älska den här filmen.

Trots dessa positiva aspekter är det här en i grunden rätt värdelös film. Det hjälper liksom inte att eftertexterna är snygga och att regissören dedikerar filmen till sin far. Lätt underhållning lyckas ändå Van Helsing att bjuda på, och den är långt ifrån så dålig som många tidiga recensioner ger sken av. Se den med lika låga förväntningar som jag hade och du lär få en helt okej stund i biomörkret.