Det ska fan recensera en helkass animéfilm när man är både halvt sönderbränd av solen och helbränd av alkohol. Men två filmer med nästan samma titel på en lördag, när det dessutom är 30+ grader ute...?!? Uppfattat? Wakarimas-ka? Hai !

Vampire hunter D är i alla fall den första av två astrista filmatiseringar av Hideyuki Kikuchis vampyrromansvit med troligen samma namn (nä, jag har heller aldrig hört talas om dem...). Det kom en lika trist version härom året (2000), nämligen Hunter D: Bloodlust - enfaldig, fånig, seg, dum, kass...kort sagt inte riktigt bra. Nu hade dessa konstateranden inte varit särskilt uppseendeväckande om det inte hade varit för det faktum att dessa bägge filmer tillhör de absoluta favoriterna bland animéfans runt hela globen, och i "normala" fall (det vill säga inte idag) håller jag med den stora, kunniga västpublik som haft ett par tiotal år på sig att plöja igenom alla klassiker inom genren och bedöma dem alla därefter. Och då jag som regel är av samma åsikt som alla dessa fans, förvånar det mig att jag inte tyckte om någondera av dessa bägge vampyrjägarfilmer. Eller rättare: det förvånar mig att så många hyllar dessa bägge skittråkiga filmatiseringar när det släppts så oerhört mycket annat, bättre inom genren (givetvis är det fel av mig att kalla animé för genre, men nu gör jag det ändå, i brist på bättre ordval). Personligen håller jag allt från legendariska Studio Ghibli (Hayao Miyazaki) som flera hästlängder bättre, liksom den korta "uppföljaren" till de bägge Vampire hunter D-filmerna, Blood: The last vampire. Men visst, redan för dussintalet år sen köpte jag en kassett med den film som av många betraktas som genrens absolut bästa, Akira (1988). Utan att imponeras för ett ögonblick av denna olidliga film så jag har ju viss erfarenhet av avvikande åsikter. Vet dock inte om jag ska banna eller hylla mig själv för detta mitt tidiga, hårda omdöme om filmen (som står fast än idag). Tycker förvisso fortfarande att Akira suger fetaost, men mitt relativa ointresse för denna resulterade å andra sidan i min totala brist på engagemang för allt det här med animé för många år framåt. Jag menar, om jag inte gillade allas favorit - varför då fortsätta utforskningen av detta, då rätt dyra område?

Nåja, lite om filmen, kanske? Den börjar med att Doris Rumm, Lolitaaktig fjälla som dödar demoner i åkrarna mot betalning råkar stöta på en ohemult stor vampyr där ute i fälten, greve Magnus Lee (!) som dödar hennes kuse och därefter kräver nån sorts entréavgift av den voluminösa gräbban; blond, storbröstad (givetvis...) och japanskt manga-storögd (medan alla andra ser ut som européer), och med de sedvanliga fetischerna runt hennes anklar...de nerrullade, vita, japanska strumporna som alla skoltjejer bär, och som är en av de största sexsymbolerna i Japan. Trots att de sitter på flickor i, som regel, yngre tonåren. Filmen koncentrerar sig på en vy bakom Doris där ute i majsfälten, och kameran liksom smyger på henne bakifrån/underifrån där hon står i sin minimala kjol och med de pyttesmå, vita trosorna fullt synliga. Vi får därefter avnjuta närbilder av hennes välmatade bröst och det kristna halsbandskorset som dinglar dem emellan. Och trots att filmen lär ska utspela sig i "en avlägsen framtid" (alltså inte nu i sommar), ser Doris, alla de sexuella attributen till trots, ut som en schweizisk mjölkpiga snarare än en framtida skarprättare av demoner.

Vampyrjägaren D råkar befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle, och slår sig själv och Doris fria från greven. Doris hyr D (ja, fråga inte mig om orsaken till detta fåniga namn...) på stående fot att assistera henne, nu när hon trots allt bitits av greven och kommer att utveckla vampyritis om inget under sker. Då fjällan är pank, erbjuder hon honom tre mål mat om dan och fri sex. Och D, vem är de'? Jo, en sävlig kanalje till häst och i svart kåpa och slokhatt, tydligen till lika delar vampyr och människa. När dessa tre travar in till den lilla stan i närheten, som liknar vilken medeltida, centraleuropeisk småstadskärna som helst, bemöts de av fientlighet på grund av Doris tillstånd. Hon betraktas som vampyr, och det vinner man inga popularitetstävlingar på.

Greco, en bortskämd rikemansslusk som gärna hade satt tänderna i Doris, är den som avslöjar smittan Doris bär på för byinnevånarna när hon avvisar hans inte alltför eleganta närmanden. Lillebror Dan blir ledsen i ögat av att syrran kanske ska interneras, men D tröstar och håller ett faderligt tal om vikten av att hålla hoppet levande, och att alltså inte avslöja några tårar för mamma. Riktiga karlar gråter tamejfan inte. Detta är så enormt rörande att D:s vänsterhand, som har både ansikte och glappkäftad trut, hyllar D för hans tal, fyllt av patos (och patetik...). Dessutom undrar handen om D möjligen kan vara förälskad i Doris, men får på detta svaret att det har han inte med att göra...känsligt ämne. På natten attackeras de av grevens utsända, och Doris förs bort för giftermål med densamme. Greco hamnar i tvist med sin boss, greve Magnus, och tror uppriktigt på seger i kampen mot denne. Men greven bara gapskrattar rakt ut i luften, och gör processen kort med honom. Han slängs in i en vägg och huvudet sprängs i småbitar i många, vackra färger. "Så kul har jag inte haft på 100 år", utbrister greven, som alltså är en 5.000 år gammal vampyr med taskig andedräkt.

D kommer Doris till undsättning (vad gör man inte för tre mål mat om dan...och fri sex), och nitar greven. Det skjuts ljusstrålar hit och dit på typiskt manga- och animévis (har du sett Pokémon och liknande, massproducerad smörja vet du, 50% av dessa TV-serier handlar ju om strider uppe i himlen medelst ljustrålar). Knivar kastas och blodet sprutar. Grevens slott rasar och så var den sagan slut. Voilà! Nu behöver du inte köpa denna dyra importfilm, regisserad av Toyoo Ashida, mannen bakom berömda Fist of a north star (recension en annan gång) och dess uppföljare. Carl Macek stod för den amerikanska regin, och han har varit med och skrivit manus till Heavy Metal 2000. Dessutom har han jobbat med två av ovan nämnda Hayao Miyazakis filmer, Castle of Cagliostro (1979) och söta, underbara My neighbour Totoro (1988).

Animeringen i Vampire hunter D är som man kan förvänta sig av en snart 20 år gammal film, men dess 20 år ursäktar inte en usel story, ett makligt tempo som skulle göra en snigel otålig, och högtravande replikskiften rakt igenom. D är en fjant i för stor hatt, och dessutom ser vi inte mycket av vampirismen här. Magnus blotttar vid ett tillfälle ett par rejäla gaddar, det är allt.