Vacker. Vackrare. Valentino. Ja, när det gäller vackra kläder är det nog ingen som slår Valentino Garavani. Däremot är han ingen modedesigner som följer med sin tid och de sofistikerade kläder han skapar befinner sig långt från vanliga människors vardag. Valentino är en modedesigner av den klassiska skolan och hans dyra supersnygga kollektioner bärs av rika och berömda människorna världen över. Själv personifierar han den extravaganta livstilen och lever närmast som en furste i slott och storslagna byggnader. När nya krafter tar över modeindustrin finns dock inte längre plats för honom. Enbart big business gäller numemera och en epok går i graven. Det sker inte lugnt och stilla, utan branschen firar år 2007 av hans karriär med ett 45 års-jubileum som får de flesta festligheter att blekna. Valentino: The last emperor är en mycket bra och inträngande dokumentär av Vanity Fair-journalisten Matt Tyrnauer om den åldrige modeikonen. Här finns tillräckligt med glamour för att unga fashionistas ska vallfärda till filmen, men porträttet av Valentino berättar så mycket om vår tid att den borde intressera alla.

Med utgångspunkt från 45-årsjubileet berättar filmen om Valentinos karriär. Hur han redan som ung förälskar sig i kläderna som Hollywoods kvinnliga stjärnor bar under 40- och 50-talet. Det är ett estetiskt ideal som han aldrig har lämnat trots att tiderna har förändrats. Genombrottet kommer när Jackie Kennedy blir hans kund och vän 1964. Det fantastiska med Valentinos kläder är att allt görs för hand, inga symaskiner används. Det är svårt att inte fascineras av anblicken av sömmerskorna som försöker följa Valentinos anvisningar, medan en trådsmal modell tälmodigt väntar på att klänningen som hon bär ska bli klar. Varumärket Valentino står för elegans och kvalitet, men dess lyskraft är lika mycket Giancarlo Giamettis förtjänst. Hans ekonomiska sinne är grunden för modehuset som de gemensamt bildar 1962. Tack vare honom behöver Valentino inte bekymra sig om den ekonomiska biten, utan kan till fullo koncentrera sig på att skapa kläder.

Giancarlo Giametti och Valentino träffades 1960 på ett Café i Rom, men när de i filmen vandrar längst stadens gator kan de inte riktigt komma överrens om var det låg. Oenighet verkar vara en del av deras ovanligt starka vänskapsband. Under några år i början på vänskapen delar de säng med varandra, men numera är deras kärleksrelation enbart platonsk. Matt Tyrnauer levande sätt att skildra de båda männens vänskap är en av filmens största förtjänster. Han har fått tillåtelse att följa Valentino under två år och har under den tiden lyckats fånga både modeikonens fåfänga och temperament. Ibland har kameran kommit så nära i känsliga lägen att Valentino sagt ifrån. Däremot finns inget av Michael Moores raljerande. Kanske är det därför jag tycker att Valentino: The last emperor är en sådan bra dokumentär. Filmen innehåller också så många filmstjärnor att man snabbt tappar räkningen.