Ett totalitärt London. En tid av rädsla, okunnighet och lögner. Det är den bild som Wachowski-bröderna målar upp för oss. I denna dystopiska framtidsvision styrs England och London med järnhand av Adam Sutler och hans underhuggare. En kväll blir den unga kvinnan Evey (Natalie Portman) räddad från Sutlers män av en motståndare till samhällsimperiet, en terrorist och rättsaktivist med kodnamn "V" (Hugo Weaving). Evey börjar med blandad förtjusning inleda en allians med den inte allt för psykiskt stabile V i planeringen för den store dagen D, den Femte November då det väldiga upproret skall ske.

Wachowski-bröderna har legat relativt lågt sedan Matrix-trilogin avslutades. Efter succén med Matrix-filmerna har V för Vendetta varit deras stora projekt. Den här gången tog de ett kliv ner från regissörsstolen (till att "bara" agera manusförfattare och producenter) för att lämna över till den inte allt för orutinerade James McTeigue. Herr McTeigue har stor erfarenhet som assisterande regissör, och har innan samarbetat med Wachowski-bröderna under hela Matrix-trilogin. Det här är hans första egenregisserade långfilm. Även om McTiegue inte är en fullblodig förstagångsregissör så märker man brister i helheten kring överförande från manus till rörlig bild. Man känner avtrubbningen i de one-liners som konstant levereras, i huvudsak av V. Känslan av att bröderna Wachowski hade gjort det mycket bättre tycker jag tyvärr infinner sig större delen av filmen. I övrigt är det mycket som är Matrix likt. Även om bröderna här fokuserar mycket mer på samhällskritik så finns här, liksom i Matrix, det stora konglomeratet av ideologier, framtidsvisioner, historia och religion. Kommunismens idéer om folket och arbetarnas upprättelse gentemot makten är här tydlig. V för vendetta och Wachowski-bröderna följer Lenins teori om att folket behöver någon utomstående person/auktoritet för hjälp i revolutionen mot makten, här gestaltad av V. Matrix-filmerna hade för avsikt att skapa ett hopkok av många religioner. Här är kritiken av den i stället klar som korvspad, vilket avspeglas fint i en scen när en präst ska förgripa sig på den skolflickuppklädde Evey. Att Sutlers symbol för hans "parti" är aningen likt det kristna korset känns inte allt för långsökt det heller.

Även fast manuset är taget från en grafisk novell med samma namn som skrevs för knappt tjugo år sedan, är ämnet fortfarande idag högaktuellt. Samhället där de som har makten utnyttjar folkets rädsla, hur de pumpar folket med lögner och sedan utnyttjar deras brist på kunskap, en brist som är skapade av dem själva. Hur ska man bryta ett sådant samhälle? Och framför allt, hur ska byggnationen efter en samhällsrasering skapad av terrorism gå till? Filmen ställer sig frågande då de upproriska idéerna om våldets förmågor från terroristen V i slutet ställs mot Eveys mer godhjärtade tro. Slutet ger inga svar men det ställer dig heller inte mållös på det sätt det kanske är tänkt att göra. Det sätter de bombastiska specialeffekterna och den påklistrade kärlekshistorien stopp för. Effekterna och kärleken får i den här filmen aldrig överhanden, men blir på slutet någon slags avtrubbning för att filmen istället våga vara mer djupanalytisk till skillnad från liknande dystopier som François Truffauts Fahrenheit 451 eller George Lucas THX 1138. Här blir summan en svårdefinierad blandning av just de djupare dystopierna samt Paul Verhoevens mer tragikomiska och samhällsparodiska dystopier som till exempel Robocop eller Total recall.

Dock är underhållningsvärdet i V för Vendetta högt. Det är en film som bör avnjutas på bio med dess maffiga ljud och häftiga actionsekvenser. Skådespelarinsatserna är från alla håll i filmen gedigna och det finns ingen i de större rollerna som går ner sig. Natalie Portman är förstås stjärnan, och utan henne hade filmen inte varit vad den är. Jag sitter fortfarande och väntar på att hon ska göra en opassande rolltolkning. Den kvinnan verkar vara född till att lyckas med allt hon tar sig till. Hon valdes för övrigt till den här filmen framför namn som Scarlett Johansson och Bryce Dallas Howard. Hugo Weaving går också härifrån med flaggan i topp. Hans röst tillför mycket som den coole och mysteriöse rättsaktivisten V. Dock tycker jag det är lite fegt att casta just Weaving för den här rollen. Hela grejen med karaktären V är just att vi ska se honom för vad han är, för den mask han bär. Dock är Weaving så pass känd att hans ansikte lyser igenom masken. Hade man istället valt någon mindre celeber skådespelare tror jag det hade gett ett större djup och en större nyfikenhet kring hela karaktären.

Jag måste slutligen kommentera Wachowskibördernas fina pastisch och blinkning till Stanley Kubrick och hans filmer, i synnerhet År 2001 - ett rymdäventyr. Förutom ett par mäktiga bildkompositioner ackompanjerade till klassisk musik (som blivit mycket av Kubricks signum) så håll utkik efter den i "2001" kända monoliten som påverkar människans utveckling. I V för Vendetta är det en liten dominobricka som får agera monolilt där den också är en symbol för hela dominospelet som terrorism går ut på. Ett öga för ett öga och hela världen blir blind…faller en faller alla, men vem ska plocka upp bitarna?