Brittany Murphy återvände i fjor i och med Uptown girls med ännu en stinkare, i USA blott sju månader efter den vedervärdiga Smekmånaden. Jag förstår mig inte på hennes karriärval. Den någorlunda raka linje man tidigare kunde skönja efter roller i i och för sig kassa filmer som Don't say a word, Spun och 8 mile, bröts väl när Smekmånaden kom. Då kan smekmånaden med blonderade tonårstjejen Murphy också sägas ha tagit slut, för hon gjorde sina bästa filmer på 90-talet.

Här spelar hon en rik, ung tjej, Molly, singel i New Yorks Upper Manhattan (därav titeln) och helt bekymmersfri. En dag är dock alla ärvda pengar borta, och hon måste flytta in till en kompis, sälja alla ägodelar och, hemska tanke, börja jobba. På första dan på nya jobbet som expedit i en modeaffär shoppar hon upp en månadslön på nya lakan till den engelske popartist hon är tänd på (eller är det bara hans accent?). Efter att ha invigt dessa får hon se sig om efter ett nytt jobb, och det blir som barnflicka/dadda åt en bortskämd åttaåring, Ray, som, inser hon snart, egentligen mår lika dåligt som hon själv, och som är lika ensam och olycklig i den stora metropolen. Och detta är då pudelns kärna, filmens huvudidé. Att Molly och Ray ska finna och förlösa varandra Vilket de givetvis gör, till stråkar och tårar på äktamerikanskt manér.

Filmen är så fruktansvärt dålig att det gör fysiskt ont att se den. Inte i ögonen, men väl i hjärna och hjärta. Regissören Boaz Yakin har tidigare gjort anständiga Remember the Titans, och debuterade för tio år sen med fina Fresh. Vad har han gjort för ont för att behöva regissera denna smörja (på manus av tre ganska oprövade kort)? Dakota Fanning från Katten och Man on fire gör den så typiska, lillgamla tjejen med näsvisa svar på allt, en stapelvara i amerikanska TV-serier och dito filmer, och en styggelse i klass med höga polokragar (såna som sticks). Och Brittany gör sin roll som urblåst överklasstjej ungefär så som i Clueless (där Donald Faison från Uptown girls och Remember the Titans också var med) för nio år sen, givetvis med mascaran utkletad runt ögonen som alltid. Inte ett dugg roligt, bara plågsamt. Förhoppningsvis får vi se the true Britt i kommande Sin City nästa år. Innan dess blir det tyvärr ännu en romantisk komedi i och med Little black book.