Mitt under rådande världskris dyker en film upp om den hemligaste av USA:s institutioner. Frågetecken väcks självklart. Är det verkligen CIA vi får se på riktigt? Är det den verkliga agentutbildningen som äger rum i filmen? Är det möjligtvis ren amerikana-propaganda, eller är thrillerinramningens ambivalenta natur rent av en sorts kritik av spioneriets tillkortakommanden? Eller är det bara nonsens alltihop?

Dataexperten James Clayton (Farrell) rekryteras av den åldrade agenten Walter Burke (Pacino) för en CIA-utbildning. Lockbetet är att han kanske äntligen kan få reda på vad som hände med hans sedan tio år tillbaka försvunne far. Var han också en CIA-agent månne? Burkes mantra om att han är exceptionellt duktig på att spåra upp spiontalanger, gör första halvan av filmen ganska förutsägbar. Det är väl egentligen ingen tvekan om att den tvålfagre James kommer komma upp i samma rang som sin brittiske namne. Under tiden sysselsätter sig Donaldson med att försöka bygga upp filmens frågeställning – kan man lämna känslorna därhän för dedikationen till fosterlandet? Och självklart finns det således en vacker kvinna med i spelet som ställer detta på sin spets.

På många sätt, och i de bästa av filmens stunder, känns det som om Roger Donaldson har hittat tillbaka till den kalla kriget-spänning som utmärkte den enligt min åsikt lysande Ingen utväg med Kevin Costner. Precis som i Uppdraget fanns där en ordentlig uppbyggnad av handlingen och karaktärernas alltmer ångestladdade förehavanden. Men vad som i Donaldsons tidigare film accelererade till en svettig hetsjakt, blir i Uppdraget enbart lagom finurligt eftersom den byter spår alltför många gånger. Ändå är Colin Farrell riktigt bra i huvudrollen. Bättre än Al Pacino i den gamla vanliga rollen som sig själv.

Nä, problemet är kanske ändå att kalla kriget är över. Vad som ibland kunde misstänkas vara såväl en promotionfilm för CIA som en försiktig satir av densamma, blir mer av en irländsk julaftondans in i intet. Andra halvan av filmen som kretsar kring en typisk avslöja mullvaden-intrig är tämligen spännande. Inte minst när man börjar tappa fotfästet över vilka som verkligen är på vems sida och vem som är dubbelagent. Men efter ett tag inser man att man inte bryr sig så värst mycket. För vad är det som skurkarna är ute efter – ett hyperfarligt datavirus som förstör civilisationen. En sådan hyfsad anarkistaktion med typiskt Blofeldska förtecken känner jag mig inte det minsta attraherad av.

Det enda som får mig att höja på ögonbrynen är till slut en liten kommentar som häller vatten på min kvarn om att Donaldsons film egentligen kanske är en CIA-satir, om ändå ordentligt maskerad. Mitt i en biljakt passerar bilarna en vägskylt som lyder ”George Bush Center of Intelligence”. Då börjar bitarna falla på plats.