Är den norska filmvågen på framfart? Först det intelligenta och formsäkra ungdomsdramat Bara Bea och nu denna spännande muskelbyggarthriller från regidebutanten Aksel Hennie. Frågan kommer faktiskt diskuteras i anslutning till lördagens (20/11) visning av Uno på Skandia, med regissören själv som gäst och svarsställare. Självfallet kommer svaret vara att det enda gemensamma filmerna emellan är nationaliteten och inget annat.

Uno är ett hårdkokt steroidstinnt drama om en ung mans förgreningar till fel vänner och en kriminell gymmiljö, samtidigt som han försöker ta hand om sin bror som har Downs syndrom. David arbetar på Jarles gym tillsammans med Morten och föreståndarens son Lars. Sorgligt nog är Lars både en riktig drullputte, såväl som sin fars ögonsten (en vidunderligt bra Bjørn Floberg som den obehaglige Jarle). När han misslyckas med en drogaffär med den lokale gangstern Khuram, tar David på sig att reda ut situationen genom att skjuta upp betalningen å Lars vägnar. Khuram går med på det hela. Men innan det blir dags för Lars att reda upp det hela, så gör polisen en razzia på gymmet och hittar såväl vapen som droger.

Istället för att spendera tid med sin mor Mona och bror Kjetil, där de sitter och vakar över den cancerdöende fadern, så tvingas den häktade David att nämna namn för att bli frisläppt. Men även om de därefter släpper honom hinner han inte ta sig till sjukhuset för att säga farväl åt sin far. Efter sorgen har lagt sig i hemmet tvingas han inse att alla hans forna vänner har vänt ryggen åt honom. Vissa har till och med laddat upp med basebollträn och kräver honom på pengar för hans brott mot den oskrivna lagen att inte tjalla.

I en tidig sekvens sitter David och Morten och tittar på Nicholas Winding Refns Pusher, som kan ses som en tydlig referens till även detta storstadsdrama där känslan av hopplöshet breder ut sig som ett virus. Aksel Hennie (som alltså regisserar, har skrivit manus och spelar huvudrollen) håller åskådaren på helspänn från början till slut utan att använda sig av några billiga knep. Allt hänger rätt och slätt på de första tio minuterna där de centrala antagonisterna presenteras och man ser hur David har vant sig vid att försvara allt pågående fuffens för att få behålla sina vänner. Tuffheten på gymmet blir en tydlig kontrast mot det hemmaliv där fadern ligger dödssjuk, modern är trött av sorg och handikappade Kjetil ständigt pockar på uppmärksamhet.

Hennies imponerande debut håller ända in i den magiska och närmast religiösa slutscenen. Den vecklar in sig i skuldfrågor och vänskaplig tillit och levererar en väldigt pessimistisk syn, nämligen den att valet av bästa laget kan vara smartare än att stå sin bäste vän bi. Kan man verkligen vilja leva i en sån känslokall värld blir den ultimata frågan. Och Hennie ger oss inga enkla svar. Han formulerar bara frågan så oerhört snyggt.