USA har alltid satt individen framför kollektivet. Individualismen är en grundbult i det amerikanska samhället och genom åren har Hollywood producerat otaliga filmer som hyllar individen och upprätthåller denna idé. Terroristattacken den elfte september skakade dock om nationen rejält och sorgen efter dådet är kollektiv. United 93 är den första spelfilmen som behandlar den traumatiska dagen och den berättar historien om det fjärde kapade planet United Airlines Flight 93. Den startade i Newark och var på väg mot San Fransisco när det kapades av fyra män. Man tror att dess mål var Vita huset, men medan de tre andra planen med förödande kraft nådde sina mål, så kraschade det här planet på ett öde fält utanför Shanksville i Pennsylvania ungefär 240 kilometer från Washington D.C. United 93 är ingen traditionell Hollywoodfilm med en publikdragande storstjärna i huvudrollen och den som älskar att se en vältrimmad Nicholas Cage tugga i sig världens problem får snällt vänta tills Oliver Stones World Trade Center har premiär.

De medverkande i United 93 är antingen okända skådespelare eller flygledningspersonal som spelar sig själva. Det är inte meningen att vi ska lära känna personerna i filmen. Glöm karaktärsutvecklingen från traditionella filmer, passagerarna presenteras aldrig, de flesta fladdrar bara förbi några sekunder och det är bara brottstycken av deras samtal vi hör. Regissören Paul Greengrass har valt att ge filmen en dokumentär prägel. Hans manus bygger på de fakta som finns dokumenterade och intervjuer med anhöriga och vänner till passagerarna. Med en handhållen kamera försöker han återberätta vad som hände under de sista två timmarna fram till dess att planet störtade. Till formen påminner United 93 en del om Gus Van Sants Elephant. Både Paul Greengrass och Gus Van Sant strävar efter en form av realism i bildberättandet och båda filmerna framkallar känslan av att vi bevittnar en vanlig dag på den plats som filmen utspelar sig tills en våldshandling förändrar allt för människorna som råkar befinna sig där. Båda filmerna lämnar också psykologiska aspekter utanför historien, men Paul Greengrass håller sig striktare till fakta och lägger inte till något som han inte har belägg för. Han vill så trovärdigt som möjlig beskriva det som hände ombord på planet.

Filmen är kronologiskt berättad och utspelar sig över realtid. Det börjar väldigt stillsamt med att kaparna ägnar sig åt bön på sitt hotellrum innan de checkar ut och beger sig till Newarks flygplats. Nästan omärkligt stegras intensiteten i filmen, Flight 93 försenas med trekvart på grund av den kraftiga morgontrafiken, tre plan försvinner från trafikledarnas radarskärmar och medan de försöker återfå kontakten med planen meddelar CNN att ett sportplan kraschat in i World Trade Center. Bilderna visar dock att hålet är för stort för ett sportplan och medan flygtrafikledningen försöker förstå vad som händer rammar det andra planet in i byggnaden. De varningar som går ut kommer för sent och även Flight 93 kapas. Det är nästan kusligt hur spänningen smyger sig på åskådaren bara genom att följa arbetet på de olika trafikcentralerna i Newark, Cleveland, Boston och New York. Det är längesedan blinkande radarskärmar och knastriga radiomeddelanden lyckades trollbinda oss på samma sätt som här. Passagerarnas kamp och fasa när de inser det inte är fråga om en vanlig kapning utan ett självmorduppdrag under filmens sista kvart är riktigt stark och gripande. Trots att vi vet hur filmen kommer att sluta, så naglas man obarmhärtigt fast i stolen av spänningen. Det är bara att konstatera att Paul Greengrass lyckats göra en film som biter sig kvar i minnet långt efteråt. United 93 är en meditation över vår tid som alla bör se.