Adrian Lyne är enligt min mening en sorgligt underskattad regissör. Underskattad kanske inte minst därför att han koncentrerat sig på sexuella och på andra sätt kontroversiella teman. Efter genombrottet med Flashdance 1983 har han bl.a. gett oss den nästan pornografiska 9 ½ vecka med Kim Basinger och Mickey Rourke, liksom en filmatisering av Vladimir Nabokovs Lolita, om en man vilken finner sig oemotståndligt dragen till en skolflicka.

Här handlar det om Connie (Diane Lane), en vacker kvinna på kanske 35 år som är lyckligt gift med företagaren Edward (Richard Gere) och med denne har en liten son som inte är utan sin charm. Det finns med andra ord inte mycket i hennes liv som hon har skäl att beklaga sig över. Men då hon efter att ha blåst omkull på gatan under en storm och skrapat knäna blodiga blir omhändertagen av den stilige unge antikvarien Paul finner hon det svårt att motstå hans små inviter. Hennes förstånd säger åt henne att inte riskera det hon har. Hennes kropp skriker efter Pauls kropp. Till sist kan hon inte längre motstå frestelsen utan ger sig hän åt en allt överskuggande passion, vilken liksom den i franska Hemligheten närmar sig besatthetens gräns. Något som för tittarens del, om inte annat, innebär en handfull åtminstone med Hollywood-mått mätt riktigt heta sexscener.

Problemet med filmen är att vi kunnat se så många andra filmer om otrohet, de flesta av dem förvisso bra mycket sämre. (Redan nämnda Hemligheten är den enda jag kan dra mig till minnes som jag tycker är bättre.) Kan man inte relatera personlig erfarenhet till ämnet är det därför svårt att bli verkligt engagerad, Adrian Lynes skickliga regi och de många utmärkta skådespelarinsatserna till trots. Och en lite oväntad vändning mot slutet förändrar inte helhetsintrycket. När jag ändå är inne på avdelningen klagomål bör sedan även nämnas Connies banala undanflykter inför sin man, vilka tycks framsagda enbart för att kunna avslöjas som lögner. Ett allt för uppenbart dramaturgiskt grepp för att den vakne tittaren inte ska reagera på det. Fast dessa brister till trots anser jag att Unfaithful är en sevärd film och en film som bekräftar att Lyne faktiskt förtjänar att räknas till de allra mest begåvade regissörerna i dagens Hollywood. Något han visar inte minst genom sin känsla för detaljer, som de många och välgenomtänkta närbilder med vilka han effektivt förstärker filmens sensuella sida.

Till sist förtjänar Diane Lane ett särskilt omnämnande. Tidigare har såväl hennes namn som talang lyckats undgå mig (hon fick förstås ingen större möjlighet att glänsa i Judge Dredd…), men här är hennes skådespeleri i en klass för sig. Följdriktigt har hon för sin insats belönats med ett par fina priser från de kräsna filmkritikersammanslutningarna. Vi kommer garanterat att få se mer av henne framöver.


Tack till SF för recensionsexemplaret!