Man hade stora förhoppningar när man i fjor fick höra talas om Underworld, en film om vampyrer och varulvar i krig. Det är precis vad världen behöver, fler vampyr-/varulvsfilmer. Förr var det rätt vanligt med dylika genreblandningar, med hybrider som Dracula vs. Frankenstein (Blodsmässa på svensk bio 1972, se krönikan) med fyllot Lon Chaney Jr. i sin sista roll, eller Billy the Kid vs. Dracula (1966), med en John Carradine som ju alltid verkade full...men som å andra sidan efterlämnade över 200 filmer och tre duktiga söner, David, Keith och Robert.

Men tyvärr så infriar inte Underworld förväntningarna. När vampyrer i svarta Matrixrockar som kallar sig Death Dealers, och varulvar (som liknar stora, jävla hyenor på två ben) som kallar sig Lycans, drabbar samman i skottdueller inser man att denna film är körd, hur snygg den än är. Detta kunde lika gärna varit ett gangsterdrama från the hood mellan dessa bägge gäng, och den påstådda Romeo & Juliahistorien mellan Selene (Kate Beckinsale) och Michael (Scott Speedman) är icke-existerande, och måste vara den blodfattigaste kärlekshistorien på vita duken (även om jag såg filmen på amerikansk DVD...) på bra länge, om uttrycket nu tillåts.

Vampyrkrigaren Selene misstänker en konspiration mellan Lycans ledare Lucian och någon i hennes egna led, något som hennes boss Kraven inte köper. Lycans har kidnappat en medicine studerande, ovan nämnde Michael, av orsaker det dröjer lite för länge innan vi får reda på varför. Tycke uppstår mellan Selene och Michael, nånting som inte ses med blida ögon. Selene återuppväcker Victor, den gamle vampyrbossen som sovit i ett par hundra år och som är hennes vän sen gammalt, men denne är på ett usel morgonhumör efter att ha väckts 100 år för tidigt (och vem hade inte varit det?). Troligen har han taskig andedräkt också, men det ska väl en vampyr ha. När Michael förvandlas till en varulv är hans öde beseglat. Selene beordras att döda honom, men hennes känslor för honom förhindrar att hon gör det. Hans transformtion till varulv, designad Patrick Tatopoulos (Godzilla, Pitch black), är väldigt snygg, men slår inte Rick Bakers sensationella version i John Landis En amerikansk varulv i London 22 år tidigare. En film som agerat inspirationskälla till Underworld, för övrigt. Orsaken till Michaels kidnappning avslöjas, och förräderiet likaså. Men allt är inte som det ser ut, och det finns fler förrädare än man först anar. Dubbelspelen avlöser varandra, och man vet snart inte vem som är "god" eller "ond" längre. Filmen är gjord för att vara en del i en trilogi, med en uppföljare och en prequel, nånting som det redan dagar före premiären i höstas beslutades om av filmens producenter, bland annat tack vara fina siffror avseende förköp av biljetter.

Men, som sagt, Underworld, inspelad i Budapest och Prag, är en besvikelse i och med avsaknaden av muskulösa tvekamper med saftiga och blodsprutande bett, som här alltså ersatts av biljakter och skottdueller med automatvapen. Manusförfattaren Danny McBride, tidigare okänd skådespelare och därefter stuntman, har dessutom varit delproducent, agerat och varit andreregissör. Han borde tänka efter lite innan han filar på tvåan och kanske inskränka sig till detta, annars tror jag inte det blir någon tredje film. Bäst är annars musiken av österrikaren Paul Haslinger, en gång medlem i elektronmusikmästarna Tangerine Dream, bandet jag döpte min dotter Tangerine efter.

Bra är också brittiske klasskådespelaren Bill Nighy (Love actually, Shaun of the dead) som blivit lite Hollywoodstjärna på "ålderns höst" (han är född 1949), medan däremot Kate Beckinsale väger lite för lätt för denna typ av film. Vilket inte bådar gott inför premiären av Van Helsing...