David Gordon Green har varit STHLM-festivalens indiegrabb nummer ett de senaste åren med George Washington och förra årets All the real girls. Hans känsla för smutsiga miljöer och planlösa människor har ständigt varit karakteristiskt för hans berättelser. En behaglig naturalism som stundom överskuggat bristen på tänkvärd intrig. Till denna hans tredje film har dock en förändring skett. Trots en tydlig förankring i ett fattigt änklingshem i Georgia, så är Undertow inmutad i en typisk thrillergenre där Charles Laughtons Trasdockan känns nära till hands.

Familjen Munn består av pappa John (Dermot Mulroney) och hans två söner Chris (Jamie "Billy Elliot" Bell) och Tim (Devon Alan). De bor på en nedsliten bondgård med minnet av en död mor ständigt närvarande. Chris hamnar ständigt i bråk med lagen och har svårt för att kommunicera med sin far. Tim å andra sidan verkar mest dagdrömma hela dagarna och proppa munnen full med allt utom mat. En dag dyker farbror Deel (Josh Lucas) upp oannonserad. Han är nyligen utsläppt ur fängelset och återvänder till den familj han en gång lämnade i vredesmod. Minnen av en brödratvist blossar dock upp ånyo och arvet av några mexikanska guldmynt stjälper husfriden. Snart finner Chris och Tim sig på flykt genom träskmarker och hillbillydistrikt för att komma undan den vildsinte farbrodern. Inledningen är bland de mer eggande på festivalen hittills. Unge Jamie Bell träffar sin flickvän och tvingas fly undan hennes vredgade far. Till bildspråket av tidigt 70-tal (främst Spielberg och Malick – Greens stora idol som här är med och producerar) hoppar han från ett skjultak rakt ner på en spikförsedd planka och haltar därefter bölande från platsen. Med gula och feta typsnitt annonseras filmens titel som om det vore en uppföljare till nämnde idols Det grymma landet.

Därefter splittras historien i två element – dels den laddade familjetragedin där mycket ligger begravet och dels den sydstatsodyssé som främst utgör andra halvan av filmen. Green älskar sina miljöskildringar och att traska upp på de fattigas verandor för att visa smutsen under naglarna. Han har oerhört lätt att vara jordnära, speciellt med hjälp av mästerfotografen Tim Orr åter vid sin sida. Men när han nu ger sig i kast med att vara spännande, snubblar de skilda elementen över varann. Thrillerintrigen blir en aning absurd i sin förenklade rätlinjighet. Även om aktörerna gör hyfsat trovärdiga prestationer, blir händelseförloppet något krystat och svårförståeligt. Deels psykopati är exempelvis något skissartad och klumpig. Tyvärr inverkar detta på de mer finstämda scenerna där pojkarna anländer till ett barnlöst par, eller där Deel möter en snacksalig bilbärgare. Green är här i sitt esse, men då har filmen redan kantrat och dragits iväg med strömmen.