Emir Kusturicas nekrolog över det svunna Jugoslavien börjar år 1941 i Belgrad och avslutas femtio år senare när den upplösta nationen flyter iväg på ett historiens hav. Under detta halvsekel avverkas det andra världskriget, nazismen, Titos infrastrukturella upprustning under fredstid, kulturens hjälterevisionism och slutligen det förödande drabbningarna under 90-talet. Kusturica berättar med bruklig energi, svängig humor och klädsamt orkesterkomp (av hans hovkompositör Goran Bregovic) en skröna om hur två banditer – Blacky och Marko – handskas med detta omvälvande 1900-tal. Hur Marko förråder Blacky genom att gifta sig med dennes älskarinna Natalija och sedan stänga in honom med ett stort kollektiv av människor i ett skyddsrum under två decennier. De intalas att kriget ännu är igång och bygger upp ett eget samhälle under jord. Men vad som begravs i snö kommer upp i tö.

Kusturicas film svämmar över av metaforer och dubbla bottnar. Marko och Blacky är två väldigt lyckade gangstrar som blir heroiska motståndsmän av ren slump. Egentligen var de bara ute efter att tjäna mer stålar, men det skadar ju inte att döda några "jävla fascister" på köpet. När bomberna börjar falla över Belgrad (lysande iscensatt kaos genom kollapsen av stadens zoo) försöker Blacky äta klart sin middag och Marko komma till skott med en prostituerad. De rörs inte nämnvärt av krigets ankomst. Tvärtemot innebär det snarast ännu större revenyer för de båda. Deras mest tydliga motstånd – nedskjutningen av en naziofficer på en fullsatt teater och en efterlöpande eldstrid vid en båt – har egentligen inget med resistans mot tysk överhöghet att göra. De är enbart ute efter den fagra Natalija.

Marko och Blacky är figurer som Kusturica skänker en hel del nationalsymbolik åt. Han prisar jävlar anammat hos Blacky, som inte ens handgranater biter på, och dennes ohämmade nationalism. Men samtidigt utvecklas hans våldsamma rövare till en urskillningslös avrättare under de sista åren. Markos slughet är såväl hedervärd företagsamhet som själlös tyranni. När de vandrar mot sina domar tycks Kusturica vilja säga att dessa människor var en del av Jugoslavien på gott och ont. De försökte göra sitt bästa i ett land splittrat av tvister och forcerad integration.

Men om de ledande figurerna i detta land var banditer eller, som i fallet med Natalija, notoriska opportunister, så tar Kusturica även fram ett flertal mer sympatiska personer. Den godhjärtade berättaren Ivan, Markos bror, kämpar i det underjordiska mörkret för att återse sin apa och kan inte sluta gråta när han får höra om sin kära nations undergång. Blackys bedragna fru Vera föder deras enda barn mitt under tyskarnas bombningar. Deras son Jovan, uppvuxen under jord, ser sin första soluppgång vid tjugo års ålder och brister tårögt ut att världen sannerligen är vacker.

Kusturica har ofta betraktats som Fellinis arvtagare. Ser man Underground är det svårt att hålla detta påstående för osant. Trots sina nästan tre timmar är det en film som nästan konsekvent håller ett ofattbart tempo. Mest talför är den del av filmen som utspelar sig fram till 60-talet och det skede då skyddsrummet når sin apokalyps. Mer problem har Kusturica med den avslutande 90-talsskildringen då metaforerna blir lite överdrivna – specifikt den underjordiska motorvägen där krigsflyktingarna smugglas – och karaktärernas tidigare nyansrikedom formateras efter verkliga krigsförbrytare. Men i ambitionen att leva upp till sagointrot "Det var en gång ett land…" så lyckas Kusturica ändå skapa en väldigt kärleksfull och mångtydig skildring som å konstens vägnar gör sitt bästa att skänka en massakrerad nation viss värdighet.