Berlin, 1945. De sovjetiska truppernas intåg i Berlin är oundvikligt. Undergången - Hitler och Tredje rikets fall skildrar den sista tiden i nazisternas ledningshögkvarter, i den väldiga bunkern som utgör Hitlers sista skyddsnäste och som är ett samhälle i sig. Underlöjtnanter springer med papper och överkommendanter läser rapporter. Närvarolistan är en veritabel VIP-lista i nazistsammanhang. Goebbels, Monhk och Speer avlöser varandra inför den de alla tjänar - deras Führer, deras förlösare - Adolf Hitler. Men desperationen tränger sig in även i nestorns sinne - de krampaktiga handspasmerna förvärras, håret spretar mer ju längre tiden går, raseriutbrotten ökar i omfattning och antal och självälten korrumperar hans självbild. De undflyende blickarna och den smygande insikten om nederlag bland hans undersåtar förstärks i takt med det ryska artilleribombardemanget.

Nattsvärta. Kontrasten mellan det begränsade, stillastående rummet och den oundvikliga, allt fortgående förflyttningen mot undergångens ändstation gör att filmen griper tag i ens innersta; den utmanar ens föreställningar om medmänsklighet och empati men ger oss samtidigt en oförställd bild av galenskapen i en lojalitet som inte ifrågasätts. Den tydliggörs just på grund av detta faktum. Oliver Hirschbiegels regi är storartad - den söker i detaljerna efter de osynliga band som binder ihop galenskapen, hur stark även den minsta tråden till uppgivenhet är och hur hårt fallet blir då tyngden trots allt blir en övermäktig. Framförallt imponerar hans förmåga att blanda ett stort antal karaktärer i vad som essentiellt är ett kammardrama förstorat av den världspolitiska scenen; alla har de sin naturliga plats i händelseförloppet utan att för den delen skapa vare sig saknad eller frågetecken efter sig. Det som sker, sker just för att det redan skett.

Aktörerna är briljanta. Bruno Ganz som en infernalisk Hitler; rasande över hans underordnades oförmåga att följa hans order. Har han beordrat om seger så skall seger säkerställas - vari ligger svårheten i detta? Den ständigt smilande Eva Braun, sedermera Hitlers gemål efter en stilla, högst formell vigselceremoni i sken av bunkerns beskådande, som ser det som sin skyldighet att hålla uppe stämningen med fest och glamour, självillusoriskt spelat av en illabådande Juliane Köhler. Och Corinna Harfouch, som hennes överkvinna Magda Goebbels som Hitler benämner "vår nations främste moder", i ett porträtt som kommer att bäras med av denna recensent länge, länge. Hennes stolthet och iskyla, huvudet högt in i det sista; vägrande erkänna nazismens fall. En prestation som får konkurrens endast av den Bruno Ganz själv triumferar med. Och så Alexandra Maria Lara som Traudl Junge, filmberättelsens och publikens röda tråd, berättarrösten vars självbiografi denna films manus delvis bygger på. Hitlers personliga sekreterare som får glimtar av Führerns intima omtänksamhet.

Här finns flera scener som måste gå till filmhistorien, av det enkla skälet att de även representerar den sanna världshistorien. På så vis blir det en viktig film - och tydliggör även hur svag den svenska filmkonsten är till skillnad från den kontinentala. I skådespelares ovana och oförmåga att avskala sig teaterspelets ok, i cinematografins ordinära framtoning i förhållande till denna films extraordinära fotokonst, i regins kompromisslösa beslut att begå en cineastisk storgärning. Undergången - Hitler och Tredje rikets fall är även ett lysande exempel på vilken roll filmmediet skulle kunna spela i skolornas historieundervisning om fler lärare hade modet att använda filmen som exempel. Men för detta krävs extraarbete - att kunna skilja på verklighet och fiktion. Frågan är bara hur man gör detta när fiktionen så väl beskriver ett möjligt historiskt skede. När myten avmystifieras och förmänskligas. När monstret, Hitler, blir en människa likt alla oss andra. Samma högmod, samma sorg, och som tvingas erkänna att en dröm aldrig kom att förverkligas. Oavsett mål är en förlorad dröm alltid en personlig tragedi. Och det är i detta som regissör Hirschbiegel finner resonans.

Det här är en av filmhistoriens största segrar.