En kroat och en serb börjar slåss på en buss i London och anklagar varandra för diverse krigsbrott. En arbetslös kille, Griffin, ger sig av hemifrån för att slippa höra farsans gnäll och morsans ständiga erbjudanden om korvpiroger, som hon besitter en viss övertro på när det gäller att lösa konflikter. Han rånar en svart kille tillsammans med sina två polare i ett rent rasistdåd, varpå de alla tre åker till Rotterdam bara för att se England få stryk av Holland och därmed - i förlängningen - missa fotbolls-VM (kallat "Världscupen" av översättaren...) i USA 1994. Griffin och de andra är så packade när de ska återvända hem att han går och lägger sig i en bagagevagn med förnödenheter på väg till Bosnien.

Det är oktober 1993, ett par  månader in på Bosnienkrget, och Griffin dumpas från flygplanet över Bosnien och flyr till franska FN-soldater med kulorna vinande runt öronen. Inne i ett fältsjukhus halar han fram en påse heroin för att ge bedövning åt en patient vars ben ska sågas av. Hemma i London jobbar Richard Mouldy som läkare på ett sjukhus, där han träffar Ismet och Dzemila. Dzemila vill göra abort, allt för sent, då hon våldtagits av en grupp soldater. Mouldy själv har problem med sin hysterika till hustru, och hans två pojkar lyder honom inte. Hans väninna Kate är orolig för sin man Jerry, som är utrikeskorrespondent för BBC i Bosnien. På nämnda sjukhus flörtar Pero, arbetslös basketspelare från "Det Forna Jugoslavien", med läkarstuderanden Portia, som kommer från en högborgerlig familj. När Portia bjuder hem Pero på familjemiddag tackar han "for your hostility", en freudiansk felsägelse om något.

Underbara människor (Wonderful people) från 1999 är en flerfaldigt prisbelönt film som tidigare gått mig helt spårlöst förbi. Den kan sägas vara en fresk, en serie vardagliga ögonblicksbilder från den 13 oktober 1993, där helt olika och allt annat än underbara - men högst mänskliga - människor som på något sätt ändå hör ihop lever i samma stad och har sina problem att ta itu med. Filmen är en komedi med en hel del svärta i, dock en hoppfull komedi. När serben och kroaten från bussen hamnar på sjukhus, hamnar de självklart i sängarna bredvid varandra. De anklagar varandra för att ha tuttat eld på deras hemby, samtidigt som deras rumskamrat är en walesare som hatar engelsmän och som just bränt upp 20 engelskägda sommarstugor hemma i Wales, och brännskadat sig själv på kuppen.

Underbara människor beskrivs i en trailer av en engelsk filmkritiker som "totally British", och inget kunde vara mera fel! Filmen påminner, mer än kanske nåt annat, snarare om nånting av Emir Kusturica, med ett par stänk Robert Altman (Short cuts) för den goda s(m)akens skull, och rekommenderas vänner av denna typ av film. Jag noterar också med tillfredsställelse att den film några barn tittar på, "filmen i filmen", är en fin gammal klassiker, förr ofta visad i den statliga televisonen: Tågräddarna (The railway children, 1970).