M. Night Shyamalans nya film rör sig i liknande miljöer som hans förra succé Sjätte sinnet, ändå känns det som om det är något som saknas.

Unbreakable har, som Sjätte sinnet, Bruce Willis i huvudrollen och den har en kusligt krypande spänning i några av scenerna, men sedan finns det också element i den som gör att man som publik tappar kontakten med historien och häpnar över de ganska otroliga vändningar handlingen tar. Ofta är sådana vändningar något positivt som gör filmen till något alldeles speciellt och till en mycket underhållande upplevelse men jag fick inte alls den känslan här. Istället var det något som gjorde att jag tyvärr mest satt och kände mig mer och mer besviken eftersom jag hade väntat mig något bättre och större än vad jag fick serverat.

De allra flesta negativa argument som jag har mot filmen baseras på att jag tyckte att hela historien var för overklig för att verka trovärdig eller ens acceptabel. I stora drag går den ut på att Bruce Willis karaktär, säkerhetsvakten David Dunn, är den ende som överlever en fruktansvärd tågolycka där över hundra människor omkommer. David lämnar sjukhuset utan att ha krossat ett ben, utan att ha fått en enda skråma. Kort därefter kontaktas han av en underlig man, Elijah, som kommer med en otrolig tes - han är övertygad om att olyckan bevisar att David har en superhjältes krafter och att han är osårbar. Först avfärdar David teorin men sakta men säkert börjar han överväga påståendet mer och mer.

Och sakta börjar jag att skruva alltmer på mig i min stol eftersom jag inte köper historien för fem öre. I vanliga fall så brukar min reaktion inte bli så stark när jag ser liknande dåliga filmer men det är säkert så att jag hade satt mina förhoppningar för högt för den här filmen. Nu är det inte så att Unbreakable är en direkt uppföljare till Sjätte sinnet men det känns närmast oundvikligt att göra kopplingarna och därför förvänta sig något liknande det som den presterade. Och i vissa scener så känner man att det finns spår av den känslan som den filmen fick fram, men så försvinner känslan igen.

Det ganska lugna tempot och de spännande delarna i historien är det som är mest lyckat med filmen och de bitarna då Sjätte sinnet-, eller "Shyamalan"-stämningen känns som bäst. Det som jag ogillade mest i de scenerna var att skådespelarna alltför ofta viskade fram sina repliker och dialoger. Det brukar vara en tacksam effekt för att höja stämningen men eftersom jag inte hade gripits tag av historien så fick det mest motsatt effekt.

Bruce Willis förresten. Skulle inte han försöka göra sig av med actionrollerna? Här har han återigen rakat skallen och räddar kanske inte världen men axlar i alla fall en hjältes roll. Inte alls det skådespeleri han visade upp i Sjätte sinnet. Och nu ska han kanske göra Die Hard 4 också.

Mitt betyg blir en besviken 2a. Jag sätter inte en 1a därför att ibland så blixtrar det till och det skapas en bra och krypande stämning som nog bör beundras. Men jag blev mycket besviken på filmen och efter en hyfsad start så satt jag mest och skruvade oroligt på mig ju längre historien pågick.