På något vis känns det som om David Finchers Seven slaktade seriemördarfilmerna i samma moment som den pumpade in nytt blod i en livlös genre. Man drog hela konceptet till sin spets på alla plan - det är inte konstigt att den direkt utropades till en klassiker. Det går inte bortse från att alla andra i samma genre bleknar i jämförelse hur välgjorda de än må vara. Och en film som Twisted är blek hur man än försöker vrida och vända på det.
 
Ashley Judd spelar här Jessica Shepard, en polis som precis klättrat upp i karriärsstegen och nu arbetar i spetsen för mordroteln. Hon har ett knivskarpt öga, en säker intuition och en skitlöjl...jag menar stentuff inställning till det mesta i livet. En riktig macho woman som avverkar älskare på löpande band, gärna gör sig oense med i princip allt som går på två ben och som gärna hänger med på resten av grabbarnas barrundor. Snart dyker ett lik upp. Ett lik som visar sig ha spenderat en natt med Jessica. Någon dag senare lik #2 - samma mordsätt, samma trofébaserade märkning på armen och även han har hamnat i bingen med vår huvudkaraktär. Kropp efter kropp dyker upp och samtliga har en koppling till henne, medan hennes alibi är att hon förmodligen var hemma, men inte säkert vet, eftersom hon varit avtuppad vid samtliga tillfällen. Antingen är mördaren henne i hälarna, eller så är det hon som jagar sig själv.
 
Alla som sett Adaptation lär småle över att konceptet låter som det som den fiktive brodern Donald Kaufman i den rullen satt och pennade på. Mindre roande är att det bara är premissen som är hyfsat intressant - i övrigt finns det inte mycket att hämta här rent manusmässigt; de logiska kullerbyttorna är så groteska att det är sinnessjukt. Jag menar; om det var en seriemördare lös som valde sina offer eftersom de på något vis har en koppling till en, då skulle man väl ändå försöka vara så alert som möjligt och inte avtrubba sina sinnen med alkohol. Om man dessutom kollapsar och får minnesluckor efter bara ett par klunkar av detta vin, så borde man väl ifrågasätta antingen vinet, sin egen hälsa eller både och. Är det dessutom så att man på morgonen efter varenda en av dessa blackouts får ett nytt samtal om ett nytt offer med koppling till en, så borde man rimligtvis spola kröken - om bara för en natt - för att se om det finns någon koppling, men inte Jessica, minsann.
 
Det som gör mig mest förbannad är inte att filmen är så urbota korkad som den är, utan att den förutsätter att man själv är så pass imbecill att man köper historien inklusive den oerhört förutsägbara sluttwisten. Det enda skruvade i denna soppa är att det trots allt är Philip Kaufman, mannen bakom Det rätta virket och Blodröd sol, som ligger bakom den slentrianmässiga regin. Och att det normalt sett stabila producentparet Kopelson (som för övrigt producerade just Se7en) pungade upp med hela $1 000 000 för manuset - ja, det är så man tar sig för pannan.