Det dröjer en stund innan jag vänjer mig vid att se Guy Pearce tala svenska. Likaså Jean-Claude Dreyfus. Men för min kollega för dagen, nioårige Vincent, spelar det ingen som helst roll, så efter någon kvart känner jag mig invaggad i dubbningens illusoriska värld. En värld där franska kolonisatörer, brittiska jägare och asiatiska kungligheter samtliga låter som tagna ur Kalle Ankas julafton.

Jag känner mig inte helt hemma med barnfilmer längre. Att anpassa sig till den närmast bombastiska drabbningen av starka känslosvall skulle jag i andra fall kräkas över. Men när jag åsidosätter min tillmognade (alternativt förfalskade) kritiska jargong, så blir regressionen till barndomens filmupplevelser enkel att återinstifta. Annauds enkla berättelse om två tigerbröders separation i unga år och dramatiska återträff efter att ha växt till sig, är riktigt charmig och tårframkallande.

Någonstans i en sydostasiatisk djungel finner två tigrar varann i ett raserat tempel. En kort tid senare föds de båda tigerbröderna, den blyge Sangha och den lite modigare Kumal. Men innan de ens lärt sig utforska djungeln omkring sig invaderas hemtrakterna av tempelplundrare som har kommit för att stjäla statyer. Ledda av äventyraren Aidan McRory (Pearce), kommer de oundvikligen i kontakt med tigerfamiljen. McRory skjuter pappan och tillfångatar Kumal, medan modern lyckas fly med Sangha i ett fast grepp mellan käkarna. Kumal vänjer sig vid McRorys närvaro, men säljs senare vidare och hamnar vid en cirkus där han kommer att uppfostras till att utföra konster som att hoppa genom glödgade ringar.

Vid en jakt där McRory leder ut den franske administratorn (Dreyfus) och den lokale prinsen (Oanh Nguyen) kommer de modern på spåren och fäller denna med ett skott. Modern träffas dock enbart i örat och lyckas fly. Administratorns son Raoul hittar dock lilla Sangha som han tar med sig tillbaks till deras hus. Sangha kommer dock inte överens med den hund som redan bor där och lyckas förstöra en bjudning som administratorn anordnat för McRory. Sangha skickas iväg som present till den bortskämde prinsen som stänger in honom i hans egna privata zoo. Ett år passerar och de båda bröderna växer upp i tuffa miljöer – Kumal fogar sig till det tama livet som cirkustiger, medan Sangha tränas till rovlystenhet i sin isolerade fångenskap. Utan att veta om broderskapet dem emellan, anordnas till sist en kamp mellan de båda som ska äga rum på en stor arena. Frågan är om deras forna släktskap ska blottas vid mötet.

Annauds film är en vacker oas i relation till alla tecknade Disneyfilmer med liknande intriger. Att han lyckas använda sig av verkliga tigrar och få dem att bli drivna karaktärer (utan att föra in någon slags dubbad dialog), är konsekvent mycket bra genomfört. Även om intrigen är enormt klyschig, fylld med stereotyper och stundtals även en aning fördomsfull i de mänskliga skildringarna, så fungerar ändå intentionerna att vinna sympati för dessa utrotningshotade djur som innehar huvudrollerna. Jag finner mig bli enormt rörd mot slutet av filmen och när jag efter filmen frågar Vincent vad han tyckte, så säger han direkt att "den här filmen kommer jag rekommendera till mina kompisar". Bättre betyg än så kan väl en nioåring knappast ge.