Den sydafrikanska filmen Tsotsi tar oss med till Johannesburgs kåkstäder. Tsotsi är gatuslang för gangster och så kallar sig också filmens huvudperson, som briljant spelas av Presley Chweneyagee. Beväpnade med vassa sylar brukar hans gäng - Aap, Boston och Butcher Boy - åka in till Johannesburg för att råna folk. En dag går det emellertid snett då en man gör motstånd, och hänsynslöst sticker gänget ner sitt rånoffer mitt bland folk på tunnelbanan. Det blir för mycket för Boston som anklagar Tsotsi för att sakna anständighet. Det enda svar Tsotsi har är mera våld, så han spöar upp Boston rejält innan han flyr bort i natten. Ensam beger han sig bort till Johannesburgs rika villakvarter för ett nytt rån; han stjäl en bil från en förmögen svart kvinna, men upptäcker i tumultet inte det spädbarn som ligger i baksätet. Tsotsi har aldrig lärt sig köra och det dröjer inte länge förrän bilen hamnar i ett dike. Barnet väcker slumrande osjälviska känslor hos Tsotsi och han förmår sig inte att lämna kvar barnet i bilen. I stället stuvar han ner barnet i en papperskasse och tar det med till sitt hem i ett plåtskjul.

Fram till dess att Tsotsi tar hand om barnet är filmen en effektivt berättad gangsterhistoria. Det är emellertid med barnets entré i handlingen som filmen får sin speciella och personliga karaktär. För medan vi som åskådare får följa polisens jakt på en i deras tycke hänsynslös ungdomsgangster, så ger filmen oss också en bild av vad som präglat Tsotsis liv och gjort honom till den han är. Vi får några korta tillbakablickar på hans barndom och hur han förlorade sin mor, men det som framför allt gör porträttet så rikt och nyanserat är regissören Gavin Hoods förmåga att spegla Tsotsis liv i människorna och miljön runtomkring honom. Berättelsen utspelar sig under sex dagar, och för varje möte med människorna han möter, och för varje plats Tsotsi besöker, nystas historien upp. Han möter en krympling och en ung änka, människor som livet gått hårt åt, men som ändå inte förbannar sina öden. Mötena med dem får stor betydelse för de val han själv gör. Tsotsi är en spännande och oförutsägbar film som lyckas hålla intresset vid liv från första bildrutan till sista. Den innehåller dessutom en av de mest hjärtskärande scener jag har sett på länge: Tsotsi tar med den lilla bebisen till slummens utkant för att visa de stora betongrör som i många år var hans hem. Omedelbart kommer det fram en massa barn till honom. De är alla glada och nyfikna som barn brukar vara. Men när Tsotsi pekar ut det betongrör som han själv en gång bodde i, och barnen påpekar att det röret numera tillhör två flickor som inte kan vara äldre än sju, åtta år, då förstår man att det alltid kommer att finnas barn som Tsotsi så länge fattigdom och AIDS härjar i Sydafrika.

Gavin Hood är själv uppvuxen i Johannesburg och det är härligt med en regissör som vill berätta om något som engagerar honom. I grunden är han juristutbildad, men sökte sig till filmen och fick sin utbildning i USA. Han återvände dock efter filmstudierna till Sydafrika och började arbeta med utbildningsfilmer för New Department of Health. Vid den tidpunkten hade landet börja känna av sviterna från AIDS-epidemin. Jag förmodar att erfarenheterna från den tiden ligger till grund för mycket av hans humanistiska syn på berättelsen. Tsotsi är Gavin Hoods tredje långfilm och han har själv skrivit manuset som bygger på en bok av Athol Fugard. Filmen är inspelad på plats i Soweto och Johannesburg. För det magnifika fotot står Lance Gewer; det finns en tendens bland dagens filmskapare att vilja skapa realism med hjälp av handkamera, som om skakiga och suddiga bilder skulle säga mer om verkligheten. I Tsotsi finns ingen handkamera. Lance Gewer borrar istället ner sitt stativ i den sydafrikanska jordmånen och fångar den väldiga kontrasten mellan den moderna storstaden Johannesburg och kåkstadens fattigdom. Tsotsi är filmad i widescreen och Lance Gewer utnyttjar verkligen de möjligheter som formatet ger; filmen är full av hisnande storslagna vyer. Han utnyttjar också dramatiskt all ljus som sipprar i de slitna plåtskjulen, vilket hela tiden ger filmen en spännande atmosfär och de okända skådespelarna fyller hela tiden det dramatiska rummet med en intensitet som känns ända in märgen. Det är inte varje dag vi ser killar som fördriver en stor del av tiden med att spela tärning, men ändå har svårt räkna ihop prickarna på två tärningar; fem och fyra blir elva. Till filmens förtjänster måste man även räkna det härliga soundtracket med någon form av sydafrikansk hiphop.

Tsotsi är en film som det är lätt att tycka om och den har vunnit publikpriset i flera av de festivaler som den deltagit i. Filmen är Sydafrikas bidrag till Oscarsgalan i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. Själv kommer jag att bevara filmen länge i mitt minne, sida vid sida med Luis Buñuels Gatans desperados och Mira Nairs Salaam Bombay!.