IMPORTFILM

Väldige Isaac Hayes, idag mest känd som kockens röst i South Park, var en gång påtänkt som huvudrollsinnehavare i urspungliga blaxploitationfilmen Shaft (1971), men den gick i stället till Richard Roundtree. Hayes gjorde dock det världsberömda soundtracket, som i många år användes som signaturmelodi till Sportspegeln. 1974 erbjöds han dock huvudrollen i lika tuffa Truck Turner av Jonathan Kaplan (som gjorde Anklagad med Jodie Foster 1988), en av Roger Cormans pojkar, och f.d. elev hos Martin Scorsese. Truck Turner var hans fjärde film, och den enda Hayes nånsin haft huvudrollen i, nånting som måste vara självvalt, för jag kan inte tänka mig att han inte erbjöds fler filmroller efter sitt kraftfulla framträdande här.

Han spelar Mack ”Truck” Turner (lastbilstillverkaren Mack ägs väl idag av Volvo), ”bounty hunter” (ung. ”prisjägare”), alltså en sån som, mot ersättning, sätter fast kriminella som har smitit efter att ha frisläppts mot borgen (liksom Steve McQueen i sin sista film, Människojägaren 1980). Dessa är ofta farliga, men det är inget problem för Truck och hans partner Jerry (Alan Weeks, som faktiskt var med i Shaft). De åtar sig gärna de farligaste jobben, och ett av dessa inkluderar att sätta fast hallicken Gator. I jakten på honom dödas han, vilket får hans ”mama” att skrika på hämnd. Hon heter Dorinda, och spelas av Nichelle Nichols, som spelat Lt. Uhura i Star Trek-filmerna och TV-serien, och just inte så mycket mer. Men hon är rätt stor i USA, eftersom hon var den första svarta kvinnan att spela en roll som inte var en typisk Hollywoodklyscha, alltså som husa eller hora. När hon kysste William Shatner i TV-serien på 60-talet var det inget mindre än en sensation, och det var första gången en svart/vit kyss exponerades på TV.

I filmen är hon otroligt vulgär, och hon vräker ur sig fler fula ord än man hör i en normal porrfilm. Hon är ute efter hämnd efter Gators död, och hon sammankallar ett gäng mördarhallickar i färgglada utstyrslar som drar igång jakten på Truck. Dessa leds av hårdingen Harvard Blue (låter som namnet på en avelstjur), spelad av Yaphet Kotto, som året innan hade en dubbelroll i James Bondfilmen Leva och låta dö. En annan av hallickarna är Earl Jolly Brown, som också han medverkade i Leva och låta dö. En av de prostituerade spelas av Annik Borel, som torterades så skönt i Ted V. Mikels Blood orgy of the she-devils (1972).

Det står väl utom alla tvivel vem som kommer att gå segrande ur striden, och Isaac Hayes imponerar stort i denna sin enda huvudroll, och hans soundtrack är coolt. Själv är han också cool, men inte så där ansträngt cool som skådisarna i filmer som Shaft och Superfly (1972), utan det är med en sorts naturlig, inbyggd pondus som han levererar sina repliker, och alltid med glimten i ögat. Däremot är ju storyn tämligen tunn, och manuset väldigt banalt. Å andra sidan är kläderna de har på sig nåt i hästväg, som från nån cirkus nånstans. Vilka kombinationer! Smaklöst så det förslår. Det piggar ju alltid upp, precis som i gamla TV-serien Baretta.

Det är, allt skjutande till trots, väldigt svårt att förstå varför denna film totalförbjöds på bio här i Sverige för 30 år sen. Den är knappast speciellt blodig, inte heller överdrivet våldsam, så när som på en hel del skjutande och en och annan käftsmäll då.