Gangstern Menelaus bjuder in sina forna fiender, ungtupparna Hector och Paris, till middag. Medan de skålar om ett framtida förbund, sneglar Paris på den gamle gubbens unga fru Helena. Sneglingarna leder till sängs och nästa dag följer Helena med Paris hem till hans näste. Menelaos blir heligt förbannad och svär blodshämnd. Han kontaktar gudfadern Agamemnon som sätter sina trupper av gorillor till förfogande för att slutligen krossa Hectors och Paris far, den mäktige Priam. Hans främsta vapendragare är den halvt illojale Achilles som inte går att lita på, men är en jäkel på att dräpa fiender.

Svårt att undvika att Homeros berättelser om grekernas belägring av Troja inte likaväl kunnat utspela sig i Corleone-land eller i Tony Montanas bakgård. Mycket högljudda ord om heder, hämnd och blodsutgjutelse tills sista knekt har fått huvudet spetsat på påle. "Peace is for the women and the weak", säger kung Agamemnon (en ovanligt onyanserad Brian Cox) och sätter ramen. Detta är krigsherrarnas, eller de "äkta" männens självförverkligande som sätts på spel. För kvinnfolket är det bäst att ställa sig åt sidan och skydda barnen.

Det är också ytterligare en styrkedemonstration av Hollywoods effektarsenal. Långa svepande tagningar av framryckande styrkor som till slut når den stillastående motståndararmén, där armar och spjut knäcks åt alla håll. Frågan är hur länge dylika masscener kan tänkas snärja biopubliken. Själv tycker jag klimax nåddes redan med Konungens återkomst med de brinnande eldarna på bergstopparna eller oliphanternas attacker. Nu är det mest tjatigt. Det enda som egentligen är snyggt är ljussättningen och – när det håller sig på marknivå som i striden mellan Achilles och Hector – ett stundtals stilfullt foto. Men utöver detta är det få saker som håller Troja upprätt. Det enahanda formatet med scener som avslutas med slow motion-närbilder på de starka karaktärerna för att framhäva patoset, musiken som enbart skiftar mellan massiva orkestrar inför stridsscenerna och ängelsång när det ska vara tragiskt (ärligt talat ser jag föga skillnad om man jämför med Ridley Scotts Gladiator) och det eviga snacket om att våld föder våld men att det ändå är den enda lösningen. Allt blir extremt klichéfyllt, men det är bara vad det gäller estetiken. Nu till innehållet.

Märkligt att Brad Pitt som tenderar att göra hyfsat insiktsfulla politiska uttalanden i kvällsblaskeintervjuer, resignerar till att hoppa med i en film som ejakulerar vid åsyn av svärdskuret människokött. Det räcker inte med att någon inblandad schablonmässigt kommenterar över att filmen har ett antikrigsbudskap (typ att alla dör). Så länge hjältetonerna bildar regnbågsskimmer över de ärorika krigarna, så kommer sådana här filmer leda till ytterligare fördärv även utanför biosalongerna. Så länge storföretag som Pepsi sponsrar en sån här svett- och bloddrypande orgie i masslakt, kommer det inte anses så märkligt att fredsrörelser kämpar i minoritet.

Troja är ännu en i raden av storproduktioner från Patriarkat AB och kommer antagligen snart att lanseras med samlarbilder på alla era favoritslaktare – Achilles, Odysseus, Hector, Ajax, Patroclus, m.fl. Där kommer det stå listat antal dödade i strid, längd på spjutkast och antal lägrade oskulder. Mastodontfilms-Mats från Nilecity blir antagligen helt till sig, men i övrigt så är Troja sommarens stora biovirus.