Edward Norton har efter sina roller i "American History X" och "Fight Club" kommit att hyllas som en av Hollywoods allra mest lovande unga talanger. Och nu har han regidebuterat. Till mångas förvåning med en romantisk komedi av traditionellt snitt.

Norton spelar själv den katolske New York-prästen Brian Finn, vars bäste vän Jake (Ben Stiller) är rabbin. De kallar sig The God Squad och är båda ganska okonventionella gudsmän. Jake tar t ex hjälp av en gospelkör för att hotta upp sången i synagogan och tillsammans planerar de att öppna ett judiskt/katolskt äldrecenter med karaokeunderhållning. De är mer populära än några andra predikanter i staden och fast övertygade om att de valt rätt här i livet. Fram till dess deras gemensamma barndomsvän Anna (Jenna Elfman), som de inte sett på flera år, ringer Brian för att tala om att hon är på väg till New York, att hon vill träffa dem. Jake reagerar direkt då han hör det med att fråga varför hon ringde Brian istället för honom. På flygplatsen grabbar de samtidigt tag i Annas resväska för att bära den åt henne och båda vägrar släppa ifrån sig den till den andre. Vi har här alltså ett klassiskt triangeldrama under upprinnelse, med religiösa komplikationer som extra krydda. Brian har ju som katolsk präst svurit att leva i celibat och Jake kan som rabbin bara gifta sig med en judinna.

De inblandade själva har jämfört filmen med 30- och 40-talens screwball-komedier, och även om den jämförelsen inte är helt fel tycker jag dock att en jämförelse som ligger närmare tillhands är den med Woody Allens filmer. Inte bara för att det även här (delvis) handlar om judar på Manhattan. Enskilda scener och repliker skulle helt utan problem smälta in i dennes verk. Men att kvalitativt jämföra debutanten Norton med veteranen Allen vore förstås inte rättvist. Så låt oss undvika det. Låt oss istället konstatera att detta på det hela taget är en välgjord och underhållande film. Man kanske inte direkt asgarvar åt skämten, men väldigt ofta drar man på munnen, och romantik finns det också en hel del av. Eftersom två lika sympatiska personer är rivaler om samma kvinnas gunst är slutet oförutsägbart.

Skådespelarna i de tre huvudrollerna gör alla bra ifrån sig, särskilt Jenna Elfman. Det är svårt att tro att den tjejen började sin karriär med reklamfilmer och på turné med ZZ Top. Sedan är det givetvis kul med den store Milos Forman i en biroll som Brians mentor, en landsflyktig tjeckisk präst. (Han är också i verkligheten Nortons förebild.)

Fast allt är inte bra. Ibland blir det tydligt att Norton här begår sin regidebut, för en del har han allt att lära. Framförallt "to kill his darlings". Speltiden två timmar och nio minuter är minst en kvart för långt. Man måste också anmärka på ett antal mindre lyckade humorförsök och en viss valhänthet i hanterandet av miljöerna. Det senare särskilt synd eftersom Norton tycks ha velat se filmen som en hyllning till Manhattan på samma sätt som Woody Allen hyllade ön i filmen som bar dess namn, eller som Paul Auster och Wayne Wang hyllade Brooklyn i "Smoke" och "Blue in the Face". För att lyckas med detta har han noga valt ut de vackraste och de mest typiska miljöerna, och själva dessa val finns inte mycket att säga om, problemet är att han inte lyckas få liv i dem. Manhattan blir inte mycket mer än en vacker kuliss.

Tro, hopp, kärlek är sammanfattningsvis en sevärd film och antagligen bästa valet just nu om du ska ta med flick- eller pojkvännen på bio. Fast den är ingen måste-film, ingen av dessa filmer man sitter och diskuterar på kaféer långt efter att man sett dem, så det är okej att vänta tills den kommer på video.