Michael Winterbottom är en hal herre. Senast hybridiserade han NME-pop med finporr i 9 Songs. Dessförinnan har han bytt genre som andra byter kamerainställningar. Givet detta auteuröverskuggande genrehoppande är det kanske logiskt att han nu äntrar metafilmens marker med en skröna om filmskapandets kollektiva virrvarr. Det är ytterligare ett tecken på Winterbottoms nedtoning av sig själv som regissör att han gör det med den litterära förlagan Välborne Herr Tristram Shandy, hans liv och meningar, ett experimentellt 1700-tals verk författad av Laurence Sterne som allmänt anses vara ofilmbar. Mycket riktigt; filmen Tristram Shandy är mindre en adaption än ett våghalsigt försök att överföra romanens anda till filmens medium.

Sternes över 500-sidiga verk kan betraktas som en enda lång studie i historieberättandets vedermödor, av vilka historieberättaren själv är den allra största. För att beskriva det enkelt; det självbiografiska mål som Sternes fiktiva stand-in i romanen utlovar läsaren uppnås aldrig utan uppskjuts av oändliga avvikelser från ämnet och alla upptänkliga idiosynkratiska stoppklossar som kan uppträda i berättarens friassocierande hjärna. Filmskapandets hinder ser naturligtvis annorlunda ut än romanens och följaktligen är det just problemen med fåfänga skådisar som hellre jämför tandfärg (”Toskansk solnedgång”) och klagar över skohöjd än övar in repliker, opålitliga finansiärer, och ”väldigt obehagliga” tabloidreportrar som får utgöra den filmiska motsvarigheten till den Shandianska digressionslogiken. Tristram Shandy består nämligen av två principiella nivåer. En som iscensätter valda delar ur romanen och en ”bakom-scenen”-nivå. I ett konststycke av komisk gestaltning spelar Steve Coogan en trippelroll: som Tristram Shandy och Tristrams fader Walter samt, i bakom-scenen- segmentet, en favorit-i-repris-roll: sig själv som den självupptagna men osäkra narcissisten bekant från Coffee and cigarettes.

Det har ofta visat sig svårt för komedier om film att bibehålla balansen mellan produktionskomiken och materialet i den film som produceras. Den senare delen brukar helt enkelt inte vara så rolig. Tristram Shandy lyckas där andra filmer har misslyckats. Den gör det genom att inte känna sig tvungen att förankra historien om Shandy i produktionskontexten och låter istället delarna stå på egna ben, men med bespeglande återklanger mellan dem samt glidningar in i varandra. I en Shandy-scen får vi till exempel se Rob Brydon - Coogans verkliga vän tillika fiktive trätobroder och rival - som Walters bror Toby tillsammans med Arkiv X -stjärnan Gillian Anderson, något som visar sig vara Coogans paranoida dröm om hur konkurrentens utökade roll riskerar putta undan honom själv som filmens stjärna. Om berättelsen om Tristrams liv aldrig hinner längre än till hans födelse, så handlar den egentliga födelsen om de insikter Coogan får genom drömmen. Han föreställer sig själv i miniatyr inuti en plastlivmoder som ska användas i filmen för att illustrera Tristrams födelse och förödmjukas av Gillian Andersons kommentar ”Jag hade ingen aning om att du var så liten”. Snart efter det ger Coogan upp sitt småsinta gnabbandes med Brydon och filmen tar en vändning som faktiskt lyckas bli riktigt rörande.

Eftersom många av dem som befolkar filmen är där i egenskap av sina verkliga personligheter så blir det också en hel del insider-humor som delvis riskerar missa sitt mål utanför Englands gränser. Riff på intertextuellt riff rivs av på publikens populärkulturella förkunskaper. Från den recyclade filmmusiken (Michael Nyman från Tecknarens kontrakt och Nino Rota) till cameoinhopp från bland andra Tony Wilson (som Coogan spelade i Winterbottoms 24 hour party people) och David Walliams från Little Britain. Men man behöver inte kunna nicka igenkännande åt dessa och heller inte ha hängt med i Steve Coogans tabloidskandaler eller hans Alan Partridge show (även om det är en fördel) för att uppskatta samspelet mellan alla inblandade. För detta är framförallt en jamsession mellan några av de roligaste och mest briljanta komiker och skådisar England har att erbjuda. Bara Rob Brydons och Steve Coogans duellerande i Al Pacino-imitationer under eftertexterna gör denna film till vårens komiska händelse. Nu kan man bara önska sig att någon ville distribuera Takeshi Kitanos vilt självreflexiva Takeshis så skulle den metafilmiska komedins triumf vara komplett.