Hårdrock och skräckfilm lever i ett brödraskap. Båda konstarterna är lika bespottade och illa ansedda av kultureliten. Många gånger har de fungerat väldigt fint tillsammans. Dario Argento använder hård gitarrbaserad musik till sina mordscener och många slasherfilmer har hårdrocksoundtrack. Metalbanden å sin sida har kryddat sin image och scenshower med skräckinslag (som Alice Cooper, Ozzy Osbourne och W.A.S.P. för att nämna några).

Under en period på 80-talet pågick också en häxjakt efter påstådda ondskefulla budskap som fanns inpratade på vissa hårdrocksplattor. Om du spelade skivan baklänges dvs. Kring detta fenomen kretsar handlingen i Trick or Treat.

Hårdrockaren och hackkycklingen Eddie flyr den problemfyllda verkligheten med hjälp av den sadistiske skräckrockaren Sammi Curr. En dag får han reda på att Curr avlidit i en eldsvåda och världen rasar för Eddie. Genom sin radiokompis får han tag i ett exklusivt exemplar av Currs senaste outgivna platta. Och genom att spela skivan baklänges lyckas han väcka liv (nåja) i den demoniske rockaren igen.

Regissören av detta alster är Charles Martin Smith, mest känd som en halvlyckad birollsaktör från filmer som Sista natten med gänget, De omutbara och The Hot Spot. Som många andra valde han skräckgenren för sitt debutverk. Regikarriären började trevande och fortsättningen blev inte bättre. Pinsamhetsbarometern gick i topp med Disneyrullen Air Bud - en komedi om en jycke som spelar basket... Farbror Smith dyker för övrigt upp i en cameoroll liksom specialeffektsmannen Kevin Yagher.

För att få ihop filmens handling krävdes fem (!) manusförfattare (en av dessa var Rhet Topham som skrev Robert Englunds regidebut 976-Evil).

För att vara en film om hårdrock så är musiken i filmen direkt svag. De flesta låtarna är hopsnickrade av den för mig okända gruppen Fastway. Stämningsmusiken är gjord av Christopher Young, ofta anlitad i skräckgenren och mannen bakom Hellraiser-temat.

Trick or Treat har fått en del beröm kritikermässigt, men jag är tämligen likgiltig. Visst har filmen likheter med Brian De Palmas Carrie, men tyvärr har dessa inget med kvalitet att göra. De största intrycken är att filmen är väldigt blodfattig och såå tråkig. Och det ska mer till än en otäcking med gitarr som skjuter elektriska blixtar för att jag ska börja darra!

Skådespelarinsatserna är väldigt lama och de enda som lyckas skapa en strimma ljus i mörkret är hårdrocksikonerna Gene Simmons och Ozzy Osbourne (som den rockhatande pastorn Aaron Gistrom). Den menlöse Marc Price, som spelar nörd-Eddie, dök senare upp i kvalitetsverket Killer Tomatoes eat France!.