Under tretton svettiga dygn befinner sig USA, och världen, ytterst nära ett fullskaligt krig med dödliga kärnvapen som främsta vapen. Det hela grundar sig i att USAs president, John F. Kennedy, fått upplysningar om att Sovjet skall ha placerat ut kärnvapenmissiler på Kuba. Missiler som, om de avfyras, når USAs gräns inom fem minuter.

Beslutet om motåtgärder ligger hos presidenten, som tvekar. Den komplicerade situationen kan liknas vid ett ytterst känsligt parti schack där varje kraftfullt utspel får ett minst lika våldsamt motslag. Flera gånger sitter JFK och förklarar "bombar vi Kuba är det en krigsförklaring mot Sovjet vilket ger dem anledning att anfalla Berlin vilket tvingar oss att slå till mot Sovjet och sedan avfyrar Chrusjtjev sina kärnvapen". De två Kennedybröderna, John och Robert, tvingas därför att agera ytterst, ytterst försiktigt för att inte gå på för hårt och i själva verket tvinga fram en motreaktion från Chrusjtjev - samtidigt som presidentens militära rådgivare inte vill något hellre än att få visa sina krigsmuskler.

Även om Tretton dagar inte är någon helt igenom lysande thriller så har den en spänning och nerv genom hela filmen som håller mig i sitt grepp och just som jag slappnar av och tror att vi skall få andas en stund dyker det upp ett nytt problem på en annan front för presidenten att ta hand om och det hela fortsätter en stund till.

Det är mycket intressant att få följa presidenten och hans rådgivare när de sitter och försöker komma fram till en lösning som skall passa alla parter ur alla aspekter men som inte låter någon få krypa tillbaka och tappa anseendet. I filmen får vi följa det mesta genom en av presidentens närmaste män och rådgivare, här spelad av Kevin Costner. Tyvärr är inte mina historiekunskaper de bästa, speciellt inte på Vita Husets män genom åren så jag kan inte avgöra om han verkligen funnits eller om det är en påhittad karaktär. Men det jag läste om filmen säger i alla fall att manuset och historien är baserad på de skrifter och protokoll som gjordes under dessa dygn, så viss verklig grund finns nog.

Filmen innehåller ganska många karaktärer som faktiskt får lagom med utrymme allihop, även om de tre centralkaraktärerna är Kennedybröderna och Costners rådgivare och trots att de får störst plats tar de ändå inte upp hela filmutrymmet.

Tyvärr är jag inte helt igenom nöjd med filmen. Men det gäller inte manuset eller handlingen utan mer det filmtekniska, hur filmen är uppbyggd. Till att börja med så pratar Kevin Costner med en kraftig dialekt, något som inte låter äkta och som tar en ganska lång stund att vänja sig vid. Lite av känslan förloras där. Dessutom fick jag en känsla av att Bruce Greenwood, som gör porträttet av presidenten John F. Kennedy, har fått lära sig att tala som JFK, och inte som Bruce Greenwood. Jag är inte så bekant med alla Greenwoods tidigare filmer men i det jag sett vill jag bestämt hävda att han talar med en helt annan röst. Det jag vill få fram med detta är att det verkar som om han anstränger sig för att gestalta just JFK och inte USAs president. För min del hade han inte behövt anstränga sig så väldigt för att uppnå den lilla effekten. Illusionen hade säkert fungerat bra ändå.

Ytterligare ett exempel på att filmskaparna försöker spegla verkligheten görs när man lägger in spelfilm filmat i svartvitt. Ett försök att påminna oss om att detta skall vara verkligheten och att det såg ut så i dåtidens TV-rutor. Det fungerar till viss del men till slut görs det för mycket och jag vill säga - "jag har fattat, det skall vara för länge sedan. Poängen har gått fram, kan Ni gå vidare utan den effekten nu?". Den metoden upprepas för mycket i onödan tycker jag.

Men jag ger ändå filmen klart godkänt och jag vill rekommendera den för de som, precis som jag, känner sig lite lockad att se den. Jag tror inte Ni ångrar Er, även om Ni kanske vet hur den slutar.