FESTIVALFILM

Med hästsvans och knäbyxor, på fötterna blå strumpor med nallebjörnar på, gör Tracy entré på sin skola efter sommarlovet. Vid skoldagens slut kommer hon emellertid att kasta strumporna i soporna. På skolan finns det ett tjejgäng som får alla killars uppmärksamhet; den mest åtrådda och populäraste är Evie Zamora, som är klädd i allt annat än barnsliga strumpor och lever i en värld som inte känner någon barndom. Evie snattar, har piercings, tar droger och har förbindelser med nästintill vuxna män. Nästa dag skall hon och Tracy bli bästa vänner. Upprinnelsen till denna vänskap är att Tracy får en ny garderob. Den första dagen blir hon retad, just för sina kläder, av några av Evies väninnor; nedslagen kräver hon nya kläder av sin mamma, en nykter missbrukare, och kommer "stylad" till skolan följande morgon.

Senare under eftermiddagen får hon förmånen att få gå och "shoppa" med Evie och hennes vänner på stan’, vad det egentligen betyder är att de rånar en dam på sin plånbok och köper kläder för stöldgodset, alternativt stjäl direkt från hyllorna. Då Tracy visar sig ha stora färdigheter i detta tas hon snart upp i gänget.

Hon umgås alltmer med Evie, det går så långt att Evie praktiskt taget flyttar in med Tracys familj, och Tracy sviker sina gamla, barnsliga, vänner. De två flickorna har roligt tillsammans, de festar och Tracy blir en frontfigur i Evies bekantskapskrets. Men umgänget med Evie gör att Tracy tidigt debuterar sexuellt, går ned sig i ett allt värre narkotikamissbruk och en djup depression där hon skär sig i armarna med rakblad. Det kanske värsta av allt är att Evie och Tracy inte är äldre än tretton.

Nu tänker jag använda en utnött klyscha i kritiksammanhang; Tretton känns som "ett knytnävsslag i magen" och är följaktligen ett starkt socialrealistiskt drama, något som det annars är ont om i den genomsnittliga amerikanska filmen. Det är beklämmande att se unga flickor skära upp handleden eller snorta kokain i närbild, kameran väjer inte för otäcka detaljer, vilket ändå framstår som nödvändigt för att inte förhärliga den "partyvärld" som Evie och Tracy tror sig leva i. Mammans spelas av Holly Hunter. Hennes uppgivna uttryck när dottern kommer hem stenad och gapig är ett annat avglamouriserande trick.

Det är inte första gången som den amerikanska independentgenren bjuder på en sådan välgjord film som denna, inte heller första gången som den bjudit på knivskarpa porträtt av ungdomar på glid; ett gott exempel på detta är Larry Clarks Bully (2001), som skildrar hur några medelklassungdomar går samman för att döda en kamrat.

Men Tretton imponerar ändå desto mer, då det är den trettonåriga manusförfattaren och skådespelerskan Nikki Reeds (Evie Zamora i filmen) som fört över sin egen problematiska tillvaro, och sargade familj, till duken. En sådan självrannsakelse är ovanlig inom filmen. Reed berättar i en intervju i Stockholms filmfestivals programtidning att hennes mor ser om filmen gång på gång och gråter ögonen ur sig.

Dock är kanske porträtteringen av familjeförhållandena det enda jag vänder mig mot; en filmisk kliché är att barn far illa när föräldrarna är borta och arbetar, vilken är återkommande i Catherine Hardwicks film. Den kanske mest extrema exemplet är Lena Nymans figur i Ingmar Bergmans Höstsonaten (1978) som blir hjärnskadad av att hennes mor, den stora pianisten, satt karriären före familjelivet. Man får intrycket av att om Tracys pappa inte jobbat så mycket, hade hon kanske inte tagit upp ett kokainmissbruk. Dessutom är det lite tröttsamt att återigen ta del av den ändlösa debatten om det sexualiserade samhället, med avstamp i småflickors klädval. 

Både den debuterande Nikki Reed och den mer rutinerade Evan Rachel Wood (S1M0NE, 2001) är duktiga aktriser, och lyckas förhålla sig bra till rollerna som den stygga, och den snälla flickan - roller som på ett sätt blir ombytta i slutet - utan att spela över (vilket är mer regel än undantag när det gäller barnskådespelare). 

Tonårsupproret är välregisserat, men inte nytt som cineastisk företeelse, och Tretton blir trots sitt starka innehåll och sin brådmogna manusförfattare inte den nydanande undersökningen av puberteten som man kanske hoppats på.