Hur börjar man en recension av Tre Solar?

Det finns förmildrande omständigheter. Lena Endre är en bra skådespelare. Också här även om allt hon säger och allt hon gör är fullkomligt obegripligt.

Man kan också uttrycka det såhär: Ingen borde behöva betala för att se Tre Solar. Man borde få betalt. Av herr Hobert eller någon annan ansvarig. Samtidigt som de ber om ursäkt för att de slösar filminstitutets pengar på dynga.

Endre spelar en stackars medeltida fru som lever ensam med sina barn sedan mannen Ulf gett sig ut på fyra års korståg i Orienten. Men så kommer budet att han är på väg tillbaka och hon rider iväg från sitt hem som ser ut som Åsa-Nisseversionen av Fylke för att möta honom. Och som hon rider, över strama hedar och mot den svarta digerdöden som härjar som värst.

Och mot halva svenska skådespelareliten. Rolf Lassgård dyker upp som slaktare, Kjell Bergqvist som en god vän, Maria Bonnevie som fattig flerbarnsmor, Rikard Wolff som konstnär och Mikael Persbrandt som den bortsprungna äkta mannen. Och ibland kors i taket någon okänd skådespelare som dock hastigt dör pestens gruvliga död.

Över allt detta ligger en ljudmatta av medeltidsflöjtar och typ överbliven Enyamusik. Det signalerar ett slags allvar och skönhet. Det är stora frågor som rullar förbi och ifall ingen fattar så förtydligar Hobert i sitt pubertala manus.
-Vi lever i en tid där det händer så mycket, deklarerar på ett ungefär Bonnevies karaktär i en blivande kalkonklassiker till monolog.

För att sammanfatta så finns olika nivåer av det konstnärliga helvetet. Man kan t.ex. undra om det är så klokt att sätta fula Michael Bolton-peruker på Mikael Persbrant och Kjell Bergqvist. Det tar liksom fokus från allt annat när de visar sig på duken. Man kan också undra varför Hobert överhuvudtaget måste ha med Persbrandt och Bergqvist och Bonnevie och allt vad de heter i ännu en svensk s.k. storfilm? Måste man med andra ord göra den svenska filmankdammen värre än vad den redan är?

Fast alla dessa relativt ytliga anmärkningar krymper om man beaktar det faktum att ankdammen också innebär att en (manlig) regissör får pengar på rutin. Bara för att han gjort filmer innan. Eller hur tänkte man? Kan någon förklara hur detta haveri kunde inträffa?

Ett litet tillägg: Man kan också såklart se filmen som en ofrivillig komedi. Då är den nästan hyfsad. Hyr den i så fall mycket billigt när den kommer ut på video. Eller så kan du vänta i tjugo år för då vallfärdar nog folk till specialvisningar av filmen. Tre Solar Talk-a-long.