Jessie (Emily Mortimer) har haft ett struligt liv, men lugnat ner sig, slutat dricka, börjat fotografera och träffat Roy (Woody Harrelson) som är en utåtriktad, godhjärtad, tågintresserad och lite nördig snubbe som gillar att festa och snacka med folk. Det amerikanska paret har bestämt sig för att ta den långa vägen hem från Peking där de vistats, så de tar transsibiriska järnvägen mot Moskva, när de plötsligt får sällskap i kupén av ett annat par: Carlos (Eduardo Noriega) och hans unga resesällskap Abby (Kate Mara). Denna nya och från början mycket trevliga kontakt tar vid ett stopp på vägen plötsligt en oväntad och oroande vändning. Roy försvinner och Jessie blir ensam strandsatt på tåget med Carlos och Abby. Alla tre bestämmer sig för att hoppa av på vägen, ta in på ett hotell över natten och invänta Roys ankomst följande dag. Snart är även Abby försvunnen och Carlos tar med sig Jessie på en bussresa ut i ödemarken för att besöka ruinerna av en vacker gammal kyrka som hon ska fota. Och det är nu, ute i snön och ödsligheten bland vargar och rovfåglar, som den här solskenshistorien börjar mörkna betänkligt.

Transsiberian är en tät thriller som påminner om en mix av Hitchcocks och Polanskis verk. Man vet inte riktigt var man har några av de medverkande eller vart historien ska leda, medan spänningen successivt ökar. När de två män som utger sig för att vara ryska narkotikapoliser (Ben Kingsley och Thomas Kretschmann) dyker upp och ställer närgångna, och för Jessie mycket otrevliga frågor om Carlos, blir stämningen påtagligt ångestladdad och klaustrofobisk. Samtidigt som Transsiberian känns väldigt klassisk i stilen är filmen som spelades in 2007 både modern och känslomässigt påtaglig. Det är lätt att leva sig in i handlingen, skådisarna är utmärkta och storyn håller verkligen hela vägen.

Hur realistiskt händelseförloppet i Transsiberian är kan alltid diskuteras, men det finns åtminstone ingenting i den här filmen som får mig att reagera negativt eller som gör att jag tappar intresset för vad som händer på TV-skärmen. Inga blunders, inga extrema överdrifter eller knäppa repliker irriterar mig och våldet är nedskuret till ett minimum. Dock ska det sägas att den torterade kvinnan i en av tågvagnarna inte är någon trevlig syn, så Transsiberian är absolut inte helt fri från våldsamheter och obehagliga scener. Oftare förekommande är däremot den psykologiska aspekten som är filmens verkliga styrka och obehagliga essens. Brad Anderson som regisserat och som också gjort The Machinist har åstadkommit ett utmärkt jobb som vänner av spänning och en bra historia definitivt bör se.