Garage kan förmedla så mycket atmosfär. Där finns dunklet, skiten, betongen och det ekande ljudet. Det är en miljö som ljusskygga individer hemtamt rör sig i. För en regissör som vill skildra en stentuff kriminell värld öppnar sig alltid stora möjligheter när man beger sig dit och Transporter 2 börjar i ett ödsligt garage. Det känns riktigt lovande för ett ögonblick, men av någon anledning har ett oerhört skickligt städlag fejat varenda millimeter av lokalen. Städarnas framfart har lämnat efter sig små vattenpussar som glänser i skenet av alla nyputsade lysrör. Den blanka svarta Audin som står mitt i det ödsliga garaget skiner ännu mer. Bilen presenteras i läckra bilder som hämtade från reklamens värld och det är möjligt att sånt lockar.  Därför blir man inte förvånad när ett gäng aningslösa ungdomar dyker upp och vill sno bilen. Det är inget som filmens hjälte Frank Martin (Jason Statham) kan tillåta, så han kickar snabbt och elegant skiten ur dem. Med förhoppningen att ungdomarna lärt sig en nyttig läxa drar han sedan därifrån. Frank Martin är nämligen en godhjärtad och principfast man. Ingen rör hans snygga Audi ostraffat, men de riktigt dödliga smällarna delar han bara ut till storskurkar. 

Transporter 2 är den andra filmen om Frank Martin, en före detta yrkesmilitär som är van vid att åta sig tuffa uppdrag utan att ställa några frågor. Jag har inte sett den första filmen, men prologen i garaget räcker gott för att förstå vilken karaktär Frank representerar – den iskalla tysta hårdingen. I Transporter 2 jobbar han tillfälligt som privatchaufför åt den mäktiga och rika familjen Billing i Miami. Han blir snabbt kompis med familjens åttaårige son Jack, men en dag kidnappas Jack, och Frank Martin med sin tvivelaktiga backgrund blir polisens huvudmisstänkte. Kidnappningen är emellertid bara ett led i en mer djävulsk plan som går ut på att injicera Jack med ett dödligt virus som sprids till alla han andas på. Ett motgift måste tas inom 24 timmar annars dör man, och det är genom att sälja motgiftet som storskurken Gianni (Alessandro Gassman) tänker håva in de stora pengarna. Trots att grundidén med kidnappningen och viruset känns väldigt långsökt är det inte min huvudinvändning mot filmen. Den riktar sig i stället mot filmskaparnas fantasilösa och enformiga behandling av premisserna de skapat: Frank Martins kamp mot klockan samtidigt som han är jagad av Miamis poliskår ger dem stora möjligheter att framkalla någon form av thrillerkänsla som kan balansera upp filmens alla actionsekvenser. Tyvärr verkar regissören Louis Leterrier överhuvudtaget inte fundera i dom banorna.  I stället krutar han på med så mycket action han förmår i ett vansinnestempo som ska dölja den lövtunna historien. Hela tiden är det rejält överdrivna slagsmål och biljakter. Till slut är det så mycket datoranimerad action att Transporter 2 mer framstår som ett spel än en film och det är inte särskilt kul.

 Transporter 2 är i första hand Luc Bessons film, även om det är Louis Leterrier som står som regissör. Det är Besson som hittat på figurerna, varit med och skrivit manuset och producerat filmen. Det är många år sedan han själv regisserade en bra film. Siktet verkar i stället var ställt på att bli någon sorts mediamogul med egna bolag inom nöjesindustrin. Han säger att han först och främst vill underhålla, men flörtar vilt med modeindustrin. I en film signerad Luc Besson ska välklädda coola människor röra sig i en väldesignad värld. Det mesta ska vara skinande snyggt och på den punkten lyckas med Transporter 2 bra, men i övrigt är filmen ganska bedrövlig.  Visserligen har Jason Statham en gång i tiden jobbat som modell, men att visa honom plocka fram en nypressad skjorta ur bakluckan på sin glänsande Audi för att kunna gå oklanderligt klädd till nästa slagsmål är inte skojigt, bara löjligt. Annars gillar jag Jason Statham skarpt. Han rör sig med pondus och passar perfekt för rollen som den fåordige hårdingen Frank Martin.  Förhoppningsvis ser vi honom snart i bättre filmer som inte är rädda för att skita ner sig.