Filmen har sedan tidig ålder varit något av en draghag, det vill säga haft en dragning till män i för mycket rouge och taskiga peruker. Redan i Edisons skämtfilmer anlitades män till kvinnoroller. Några av våra mest älskade komedier - I hetaste laget är bara ett exempel - bygger på (låt vara moderata) manliga lekar med könsgränserna. Det omvända, kvinnor utklädda till män, är mer sällsynt. Transamerica innehåller dock just detta, men med en genderbendande vridning som är snäppet mer ögonbrynshöjande. Rollen som den transsexuella Sabrina innehas nämligen av Felicity Huffman, en kvinna som alltså spelar en man som vill vara kvinna.

Något förutsägbart använder sig filmen av roadmovieupplägget för att kartlägga huvudpersonens transformerande resa. Sabrina är en transperson "living stealth", det vill säga en biologisk man som vill passera som kvinna. Hennes tillvaro ställs på ända när hon dagar före sin könsoperation blir uppringd av en son hon inte visste fanns och som dessutom är i behov av lite faderlig vägledning. Plötsligt handlar inte livet bara om kvinnlig röstträning och att dölja det där utputande adamsäpplet. När de ger sig iväg tillsammans från New York har Sabrina till Los Angeles på sig att kläcka nyheten till sonen att den fader han förväntar sig finna där har blivit den moder som sitter bredvid honom. Det är en resa som blir allt annat än rak, och under färden lär sig alla inblandade något viktigt om förståelse, förtroende, och att se människan istället för könstillhörighet. Könsförvirringar brukar ofta vara föremål för lustigheter. Även Transamerica innehåller humor, men aldrig på Sabrinas bekostnad. Detta är mycket tack vare det smarta greppet att låta en kvinna spela...nåväl, en kvinna. Därmed blir det aldrig sådär flamsigt Birdcage-överdrivet som det brukar bli när män drar på sig klänningen. Visst finns drag (den var väntad) av parodisk performativitet, som Sabrinas utpekande lillfinger när hon dricker kaffe, men det finns inget komiskt egenvärde i dessa detaljer.

Möjligtvis skulle man kunna invända att Transamerica är lite för tillrättalagd och inställsam för sitt eget bästa. Mer Priscilla - öknens drottning än Monika Treut, så att säga (Det finns för övrigt många likheter med den tidigare. Vissa scener tycks nästan vara direkt kopierade från den, som när Sabrina serenadbesjungs av indianen Calvin i den syrsebakgrundskörande ökennatten). Snarare än att sätta upp sina egna premisser så vädjar filmen till förståelse från majoritetssamhället. Vi får oss till exempel en riktigt didaktisk scen bland Sabrinas transpolare till livs, vars andemening är att socialt genus inte är synonymt med medfött kön, och att det är svårare än man kan tro, även för Sabrina själv, att skilja en "äkta" kvinna från en konstruerad. Tillsammans med Brokeback Mountain innebär Transamerica ett genombrott för mer queera ämnen inom den amerikanska mainstream-filmen. Det är på många sätt välkommet men med tanke på det konventionsstyrda berättandet är det samtidigt svårt att undslippa känslan av att det är lite som att smyga in barnets grönsaker i köttfärslimpan. Camp och avantgarde har historiskt varit queertematikens hemvist. Vissa skulle hävda att klassisk narration inte lämpar sig väl till queera ämnen eftersom dess individcentrering och kausalitetspåbud leder till ensidiga svar på snåriga frågor om upphov och ursprung. För Transamerica ligger svaret på dessa frågor något förenklat i biologin (Sabrina säger till sina föräldrar att de är att skylla för de gener hon fått), vilket också kan leda oss till slutsatsen att Sabrina bara är en sorts naturens missfoster, och att samhällets rigida könsroller inte haft så mycket med hennes könsmissnöje att göra. Kort sagt kan man fråga sig om en formkonventionell film om en transsexuell person som till varje pris vill passa in i det heteronormativa samhället fortfarande är en queer film? Jag lämnar över frågan till Tiina Rosenbergarna där ute och nöjer mig med att konstatera att Transamerica är en sympatisk och, framförallt, empatisk berättelse som tar transan på allvar. Det hör inte till vanligheten.