Begravningar är vanligtvis fridfulla tillställningar då människor samlas för att sörja någon närstående person. I Trångt i kistan är det tänkt att släkt och vänner ska ta ett sista värdigt farväl av familjens överhuvud, men redan förtexterna med kistans irrfärder till tonerna av burlesk musik signaler att det här inte kommer att bli någon vanlig begravning. Nej den här går rejält över styr och varje missöde följs av nya tills begravningen förvandlats till ett enda stort kaos. Filmen utspelar sig under några timmar en solig eftermiddag ute på den engelska landsbygden. Det är ingen lång tid, men tillräckligt för att en pillerburk på avvägar och en skum dvärg ska skapa oreda. Pillerburken är märkt valium, men innehåller LSD-tabletter och dvärgen har en hel del att avslöja om faderns sexliv. Med dessa grundingredienser och en knippe vimsiga karaktärer håller Trångt i kistan igång en och en halv timme.

Regissören Frank Oz och manusförfattaren Dean Craig har alltså ingen riktig intrig att bjuda på. I stället förlitar de sig på att vi ska skratta åt all galenskap. Tyvärr blir det lite tunt i längden och det hade inte skadat om man ansträngt sig lite för att ge filmen mer substans, även om man inte har någon historia att berätta. Upplägget i Trångt i kistan liknar Robert Altmans 70-talspärla Oh vilket bröllop, men där Altman lägger in sociala aspekter i sitt kaos låter Frank Oz allt sluta vid enbart galenskapen. Tonläget är annars typiskt brittisk och jag älskar den form av torr svart brittisk humor som filmen innehåller. Här gäller det verkligen att inte förlora ansiktet, men tyvärr fyller Frank Oz också ut filmen med skämt som drar åt buskis och rena plumpigheter. En film som kretsar kring en begravning borde kunna skämta ordentligt om döden, vilket är ett bra sätt att hålla distans till livets hemskheter. Bra humor vänder helt enkelt det sorgliga till något roligt, men på den fronten gör Trångt i kistan mig besviken.

I Trångt i kistan medverkar välbekanta ansikten från engelsk film, men det är inga stora publikdragande namn. Frågan är ändå om man valt rätt skådespelarna till filmen. Flera verkar inte riktigt höra hemma i humorfacket. Någon riktig huvudroll finns inte, men det har fallit på äldste sonen Daniels lott att arrangera begravningen. Han spelas av Matthew MacFadyen från Stolthet och fördom och han känns inte riktigt hemtam i komiska sammanhang. I stället är det Alan Tyduk som olyckligt får i sig LSD-tabletterna av misstag och dvärgen Peter Dinklage som drar hem de flesta skratten. För trots en del invändningar mot filmen så garvar jag en hel del och Trångt i kistan är en rolig film, även om den är lättglömd.