Steven Soderbergh har skapat en film där han ur olika perspektiv låter oss ta en titt på den amerikanska droghandeln. Det är en deprimerande och hopplös bild vi får se.

Filmen tar sin början på en enslig väg i öknen utanför den mexikanska gränsstaden Tijuana. Där får vi följa de två mexikanska poliserna Javier och Manolo när de haffar en lastbil full med narkotika. Kort efter tillslaget anländer en arméjeep med en hög militär som berömmer dem för tillslaget men sedan själv tar hand om drogerna.

Samtidigt i en rik förort på den amerikanska västkusten får den gravida hemmafrun Helena (Catherine Zeta-Jones) bevittna när polisen en dag kommer och arresterar hennes man. Helena har aldrig reflekterat över hur hennes man försörjer familjen så väl, nu får hon dock reda på att hennes käraste är en av de huvudansvariga för drogdistributionen från Mexico till USA. Hennes liv slås i spillror. Men hon fattar efter en tid det drastiska beslutet att ta saken i egna händer. De två DEA-poliserna Ray och Montel, som är ansvariga för arbetet bakom gripandet av Helenas man, försöker i en annan del av staden att skydda sitt huvudvittne.

USA:s drogpolitik på makroplan får Michael Douglas karaktär representera. Han spelar en domare som förbereder sig för att ta över jobbet som huvudansvarig för drogbekämpandet i USA. Hans välartade dotter är en toppelev med höga betyg. Men hon är också drogmissbrukare. Tillsammans med sina kompisar sitter de och röker och sniffar allt de kommer över samtidigt som de reflekterar över livet.

Soderbergh har skapat en oerhört välgjord film som man snabbt dras in i och fascineras av. Filmens bild av droghandeln och bekämpandet av droger på olika plan är varken moraliserande eller ställningstagande. Det man får se visas på ett objektivt vis utan predikningar, vi får som tittare dra våra egna slutsatser. Det gör att det känns som om vi får se verkligheten (vilket det säkerligen också är), vilket måste ses som ett mycket gott betyg.

Den enda länken i filmen som man kan klanka ner på är den där Zeta-Jones spelar den ovetande hemmafrun som själv börjar handlar med droger, vilket känns, minst sagt, aningen krystat. Ser inte det som ett särskilt troligt scenario i en sådan situation. Jag menar, hon är en hemmafru totalt ovetandes om hela hennes mans värld. Men samtidigt är den bästa delen, om de två mexikanska poliserna, så stark att den lätt kompenserar den tidigare nämndas brister.

Traffic är en film med ett viktigt samhällsinlägg och samtidigt är den ett gripande drama med rätt igenom lysande skådespelarprestationer.