Året är 1985, och de två bergsbestigarna Joe Simpson och Simon Yates försöker sig på det som ingen före dem klarat av: att bestiga den västra bergsryggen av Siula Grande i de peruanska Anderna. Tillsammans lyckas de med överraskande fart nå toppen. Lyckan är total. Men färden ner blir en pärs ingen av dem någonsin kommer att glömma - en färd som, mer än bedriften att nå toppen, skulle skriva in dem i bergsklättrar-legenderna.

Plötsligt finner de sig fångade i en storm som sänder iväg dem i fel riktning. När Yates så bryter benet, tvingas Simpson till ett val: att lämna honom på berget för att dö, eller att försöka sig på en nerhissningsteknik som aldrig tidigare provats, och som troligen innebär en säker död för dem båda. Simpson väljer det senare, men då Yates så plötsligt finner sig i en ny mardrömslik situation av att hänga direkt utanför en klippkant, och på så sätt håller emot med sin tyngd så att Simpson inte kan fortsätta hissningen, tvingas Simpson till ännu ett val: att kapa linan i tron att Yates är död, eller att själv åka med ner då Yates kroppstyngd börjar dra med honom ner i fallet. Simpson gör det som senare skulle komma att bli en av de mest omdebatterade gärningarna inom bergsbestigarsamhället (samt inledningen till Martin Campbells Vertical limit med Chris O´Donnell och Izabella Scorupco): linan kapas. Detta i sin tur inleder en fyra dagar mardrömsvistelse för Yates, som finner sig själv uppvaknad i ett ishålrum utan hopp om att själv kunna klättra upp. Och då Simpson börjar bege sig mot baslägret i tron att Yates är död, ställs båda kamraterna inför olika kval: Simpson för att han kapade linan; Yates mot sitt eget tvinande hopp.

Den Oscar-belönade regissören Kevin McDonald har med återskapade, dramatiserade scener gjort film på Joe Simpsons internationella bestseller-bok Touching the void. Erkännas måste att jag förväntade mig en förlängd Discovery-dokumentär. Så blev lyckligtvis inte fallet. Det som istället presenteras, ständigt med häpnadsväckande vackert fotage, är en berättelse om två mäns kamp för överlevnad; den ena själsligt, den andra kroppsligt; båda mänskligt. Det är en av de där helt makabra historierna om människans inneboende styrka och ödesmättad vilja att överleva - som aldrig någonsin blir gloraliserande, utan endast beundransvärd. Med inklippta segment där både Yates och Simpson återberättar sin historia, sätts fokus på de riktiga männen; de riktiga historierna. Att vi redan från början presenteras för det faktum att båda överlevde tar heller inte bort den dramatiska udden - det är inte resultatet utan processen som är det intressanta här. Dock blir det filmiska resultatet en storslagen dramadokumentär.

Touching the void - Snudda vid avgrunden är en av de där filmerna som familjen kan samlas kring i mellandagarna, hålla händerna och hoppas, hoppas, hoppas tillsammans med. För det är det här vi människor är kapabla till - att hoppas. Och det kan aldrig bli tröttsamt.