Skulle Pablo Bergers långfilmsdebut haft premiär i Sverige om den inte hade befolkats med ett gäng danskar och refererat till såväl Ingmar Bergman som den skandinaviska synden? Antagligen inte. Torremolinos 73 är en ganska harmlös nostalgifars som ser tillbaks på 70-talets Spanien under Francos sista år. Till en början när jag ser de gråa kostymerna, polisongerna och utsvängda byxorna och får starka Buñuel-vibbar känns mitt intresse cementerat. Det är nästan så jag hoppas att Fernando Rey ska hoppa in i en biroll. Men tyvärr dog han av cancer för tio år sedan och känslan av Buñuel försvinner innan den egentligen infunnit sig.

Uppslagsverksförsäljaren Alfredo knackar dörr dag efter dag, men kommer aldrig över tröskeln. Han ligger tre månader efter med hyran och hustrun Carmen ser drömmarna om småttingar bli allt mer avlägsen. Kärleken är fortfarande stark dem emellan, men när företaget som distribuerar uppslagsverken hellre vill rationalisera bort dörrförsäljningen till förmån för postorder ser det allt mörkare ut. Chefens något radikala förslag på omlokalisering är dock att snarare än att sälja encyklopedia, själva bli del av det. Företaget blir kontaktade av ett skandinaviskt sexologiskt institut (!) som världen över filmar människors sexuella kulturer. Nu har chefen fått nys om detta och samlar alla gamla dörrförsäljare och deras fruar att komma på infomöte. Förslaget går ut på att paren ska filma sitt sexliv för vetenskapen eller sluta vid företaget.

Alfredo och Carmen, samt deras blygsamme polare Juan Luis blir de enda som accepterar. De får gå en kurs hos en dansk-spansk filmare som tidigare jobbat för Bergman och tillsammans med hans avsevärt yngre flickvän får de lära sig om såväl kamerapositioner som samlagsställningar. Behöver man inflika vem som lär ut vad? Efter kursen är avslutad beger sig Alfredo och Carmen hem till sin lägenhet för att påbörja sin nya karriär. Trevande vid ordet "tagning" försöker Carmen vänja bort blygheten och strippa inför linsen, medan Alfredo varvar bältuppknäppning med att hålla koll på fokus. Men så fort de hamnar i sängen så släpper hämningarna och båda verkar vara helt lysande som vetenskapsobjekt, eller porrskådisar vad man nu vill välja för definition.

Bergers film har en ganska chosefri inställning till människors sexualitet som inte känns direkt porrliberaliserande, utan helt enkelt demonstrerande att lustens vägar äro outgrundliga. Att slå komiskt mynt på två människors påtvingade exhibitionism skulle kanske kännas vågat om det var satt i en mer nutida hårdporrkontext. Men med en fascistiskt präglad miljö där "free love" ännu inte har översatts, känns det som en ganska fascinerande tidsskildring. Och med Candela Peña (Allt om min mamma) i den kvinnliga huvudrollen, så funkar även den svåra fusionen mellan farsartad komedi och tuffare ämnen som barnlöshet och fattigdom. Hon gör en helt lysande prestation som pendlar snabbt mellan kvicka underfundigheter, tårfylld tragedi och stark livslust, såväl sexuell som romantisk. Hade det bara varit mer renodlad komik i Bergers film, så hade man sluppit använda det infekterade ordet "fars" så ofta i recensionen och kanske rentav kunnat använda ett ord som "gapskratt" något mer.