Fashionabla Mary, eller Lola som hon hellre vill bli kallad, tvingas flytta från staden som aldrig sover till New Jersey – vischan för henne där det fy bubblan verkar växa gräs överallt. Tillsammans med ensamstående keramikermorsan och hennes två yngre tvillingsystrar så flyttar de in i en riktigt pastellfärgad förort. På en gata sådär sockersött mysig som bara Disney Productions kan tänka sig att det ser ut i verkligheten (och antagligen gör det väl det i deras kvarter). Hon ser det som ett fruktansvärt bakslag mot hennes aspirationer om att bli en stor skådespelerska, men ser snabbt en chans i nya plugget när det planeras en uppsättning av George Bernard Shaws Pygmalion.

Första dagen i skolan blir hon kompis med Ella, en blyg tjej som saknar Lolas framåtanda och peppighet, men däremot är lika stor fan av rockbandet Sidarthur som hon är. Lola jämför sångaren Stu Wolffs texter med Shakespeare och drömmer allt som oftast att dansa tryckare med honom i en takvåning nånstans på Manhattan. För det är där nånstans han bor. Som vanligt så finns det självklart konkurrenter, annars tillhörde inte detta high school-filmsgenren. Drottning på täppan är Carla Santini som också när skådespelardrömmar och gärna talar om sin egen stjärnstatus så fort hon får chansen. När rollbesättningen av pjäsen sätts igång så vill de båda ha rollen som Eliza, men andra tragedier stör koncentrationen. Sidarthur ska splittras och Lola och Ella måste bara se deras avskedskonsert, kosta vad det kosta vill.

Sara Sugarmans Tonårsliv är en riktig girl power-film, det vill säga i en Britney Spears-tolkning av ordet. Det är inget fel på Lolas företagsamhet och ambitioner, för den delen hennes heder heller. Hon är förvisso en gnutta falsk till en början med fel prioriteringar, men det vore inte en Disney-film om hon inte kunde mogna ur sin naivitet. Med en garderob mer outtömlig än den i Narnia-böckerna, så skrider hon till verket. Först fixar hon rollen som Eliza, sedan ett möte med den försupne rockstjärnan Stu (varför måste alla rockers i amerikansk film tala med brittisk accent, senast i Laws of attraction) och självklart får hon en chans att täppa till Carlas breda käft. Detta är inga spoilers, för det finns egentligen inget att spoliera.

Lumidee kanske sjunger det bäst på soundtracket: "Uh oh! Uh oh!" Den varningen borde utfärdas på biobiljetten. Detta är en film som vill få dig (nu talar jag till tjejerna i publiken) att köpa mer kläder (för det är det som tar dig nånvart i denna värld), få dig att sminka dig i samma prakt som Lola (för det är ju hon som lyckas, inte blekfisen Ella) och när du klarat av dina high school-ambitioner – huvudrollen i en skolpjäs – så kan du vara nöjd och skrota karriären för att göra någon snäll kille lycklig. Tonårsliv sällar sig till mängden av filmer som baserar sig på marknadsföringsknep, snarare än ett manus, och vill utlova lycka så länge du förblir konsument. Blir otroligt besviken på David Bowie som lånat ut sin Changes till denna smörja. Undrar bara vad Bruce Springsteen anser om att New Jersey gjorts om till ett Ankeborg med en massa kvackande idioter?