Japan. Gränslandet mellan det feodalt traditionella och det spetstekniskt framtidstroende. Japaner. En liknande definition, måhända. Västvärldens bombardemang av liberala värderingar, estetiska preferenser och kulturella referenser har skapat en stolt nation som hemfaller åt ett frenetiskt identitetssökande. Verklighetsflykt blandas med shinto. Ögonblickets fröjd med evighetens löften. Den mellanskiktiga världen blir till limmet som förbinder även de mest avlägsna bitar; där människorna varken är deltagare eller närvarande, ett samhälle som flödar över så av information att man redan nu ser sig själva som betraktare av ett historiskt skede.

Kristian Petri, Jan Röed och Johan Söderberg har gjort en snabbklippt dokumentärfilm om Tokyo, staden som vägrar låta sig klassificeras. Men med infernaliskt rappa bilder, varvade med tankfulla och poetiskt vackra bilder och ett pärlband av intervjuer, har de gett sig faen på att i alla fall försöka. Resultatet blir ett icke-resultat där man inte nödvändigtvis lyckas med sin avsikt - eller kanske, trots allt, gjort just det. Det schizofrena i en miljonstad dissekeras och visar sig vara en mångfacetterad fiktiv verklighet.

Tokyo noise är en oumbärlig del av varje dokumentärfilmälskares arkiv.