En äldre svart man någonstans i den amerikanska Södern faller plötsligt ihop död hemma i sitt hus och hans familj kommer samman från när och fjärran till begravningen. En son med alkoholproblem och en fru som lider svårt av barnlöshet; en annan son som förlorat alla sina pengar på misslyckade affärer och tycks stå inför skilsmässa; den kraftigt överviktiga dottern med det kanske inte helt lyckade namnet Delightful; den fanatiskt religiösa systern och den hopplösa systersonen som inte har andra planer här i livet än att inkassera socialbidrag. Och som om inte dessa personer hade nog med problem var och en för sig uppstår givetvis en rad konflikter då de alla möts. Rena Norén-dramat med andra ord. Eller så kunde det ha varit, om inte filmen balanserat allt eländet med en god portion humor.

Bitvis handlar det faktiskt om förstklassig humor, och därtill är skådespelarna, framförallt Whoopi Goldberg, alla mycket bra. Själva upplägget är dock allt för simpelt, och vi har ju sett det i en eller annan variant många gånger förut, i filmer som t.ex. Thomas Vinterbergs utmärkta Festen. Men trots det lutade betyget länge åt en trea. Vad som fick mig att till sist sätta en tvåa är filmens slut. För om upplägget dittills är lite väl klyschigt är det ändå ingenting mot slutet. Här bjuds vi nämligen en riktigt sötsliskig sensmoral om att kärlek egentligen är det enda viktiga och familjen något vi alltid måste hålla fast vid. (Må vara att det kanske verkligen är så, men även din favoriträtt kan få dig att vilja spy om du bjuds den allt för många gånger.) Och för att göra slutet än mer vedervärdigt har filmskaparna klämt in ett känsloladdat tal av den sort bara en mor eller en amerikan kan uppskatta, liksom en jävla massa kramande.

Fast tillhör du LL Cool J:s eller Toni Braxtons mer hängivna fans kanske du ändå vill se Tjocka släkten bara för deras skull? Notera dock att Toni Braxton har en ganska liten roll, med maximalt tio repliker.