”Nicole Kidman has in fact worn a fake nose in every film she’s been in. Except for The Hours.” Steve Martins skämtsamma kommentar på Oscarsgalan om Nicole Kidmans dataanimerade näsa blev även en indirekt hyllning av det unikum hennes gestaltning av Virginia Woolf är. Man känner knappt igen henne och det handlar om mer än utseendet. Rörelsemönstret och blickarna som växlar mellan ömsom bitter cynism och en tragisk längtan bort från det liv hon lever, gör Kidmans prestation ofantligt imponerande. Om man dock ser den i sammanhang med de andra prestationer som utgör filmens helhet är den inte unik överhuvudtaget. In i minsta detalj och bildruta är Timmarna en fullkomlig film.

Grunden till Stephen Daldrys film är Michael Cunninghams bok som i sin tur tar avstamp i en av 1900-talets mer klassiska romaner – Virginia Woolfs Mrs. Dalloway. Men det är inte enbart en adaption av Woolfs verk utan även en skildring av länkarna mellan romanen och hennes eget liv i 20-talets England. Samtidigt utspelar den sig simultant i två andra tidszoner och världar – en förort till 50-talets Los Angeles och ett nutida New York – och knyter samman Woolfs humanistiska insikter med en kvinnopolitisk utveckling under det gångna seklet. Tillika en diskussion om såväl konstnärers som sexuella minoriteters utanförskap i en oförstående omvärld.

Sjuttiofem år har gått sedan Virginia Woolf skrev Mrs. Dalloway. Romanen handlade om Clarissa Dalloways individuella rannsakning av de viktiga beslut som styrt hennes liv, samtidigt som det blev en reflektion över det brittiska imperiets begynnande förfall. I Timmarna bygger man vidare på karaktärerna från denna roman, där huvudpersonen ges resonans i såväl Kidmans porträtt av Woolf under tiden hon författar romanen, i Julianne Moores hemmafru som en dag plockar upp boken och lämnar det stela äktenskapet därhän, samt i Meryl Streeps bokförläggare som likt mrs. Dalloway planerar en fest. Krigskontexten är utbytt mot en samhällelig arena för jämställdhetskamp, där den psykiskt skadade krigsveteranen Septimus får sin motsvarighet i den AIDS-sjuke konstnären Richard. Men just som man tror sig ha grepp om karaktärerna rubbas spelplanen om på nytt.

Utöver att huvudrollstrion är helt fantastisk, excellerar även Ed Harris, Allison Janney och Jeff Daniels i mindre biroller. Pianomusiken av Philip Glass och klippningen av Peter Boyle skänker en speciell rytm till filmen som i vissa scener ger en gåshud. När Nicole Kidman blickar trettio år framåt i tiden på sitt 50-talsalterego Julianne Moore, får det till exempel tidsellipsen i År 2001 att verka rätt konventionell. I överlag är det uppsplittrade tidsberättandet enormt välgjort, såväl för uppbyggnaden av karaktärerna som för dessas psykologiska fusioner.

Man kan redan ana att Timmarna med sin förbindelse med Virginia Woolfs författarskap kommer betraktas av många som en feministisk film. Speciellt som den implicit betraktar kvinnorörelsens framväxt under 1900-talet. Jag skulle dock snarare vilja kalla den humanistisk, vilket kanske även berör min egen uppfattning om feminismens och humanismens existens; att det behövs en mer konkret sammanslutning dem emellan.

Kvinnokampen i filmen är närapå outtalad och karaktärernas förhållning till denna sker i ett sorts före- och efter-framställningar. Före feminismens väckelse och efter dess glansdagar. I kopplingarna mellan nutid och dåtid finner man en dialog som snarare är humanistiskt korrekt än feministiskt politisk. Vad som exempelvis kompliceras i filmen är moderns roll i vårt samhälle – evigt bunden till sitt barn eller kapabel att frigöra sig från familjebanden?

Utöver detta kommer Timmarna antagligen ur queer-kretsar ses som ett framsteg. Det är inte ofta Hollywood lanserar en film där i princip samtliga karaktärer är homosexuella. Speciellt när sexualiteten är obekymrat åsidosatt och inte utgör föremål för trakasserier eller andra problem. All heder åt Stephen Daldry (Billy Elliot) som lyckats skänka nytt blod åt filmmediet och sättet att strukturera om en litterär förlaga till ren celluloidmagi.