Aldrig förr hade jag sett en endaste Jean-Claude van Damme-film...och så nu två stycken på bara några månader, ojojoj, var ska detta sluta?

Timecop kom för tio år sen, och är baserad på en tecknad serie. Fast storyn påminner bra mycket om Terminator, där man ju också reser tillbaka i tiden för att försöka ändra historien. I Timecop är det Walker (van Damme) som år 1994 anställs av TEC (Time Enforcement Commission), den nya roteln inom den amerikanska, federala polisen. Deras jobb är att stoppa dylika tidsresor för att förhindra att historien ändras. Walker hinner inte ens påbörja sitt nya jobb innan han attackeras utanför sitt hem, och han kan bara se på när hans hus, med den gravida hustrun kvar där inne, sprängs i bitar.

New York, 30 oktober 1929. Börsen rasar och affärsmän trillar ur fönstren i kontorsskraporna på Manhattan likt mogen fallfrukt. Walker arresterar Atwood, en före detta tidssnut som nu går senator McCombs ärenden i det att han utnyttjar sina kunskaper till att köpa billiga aktier som han vet stiger kraftigt senare. Först måste Walker förstås karata två vakter till hakkebøf, innan han tar med sig Atwood tillbaka till 2004, som är filmens nutid. Härpå följer ett antal tidsresor hit och dit för att stoppa den elaka racksingen till senator innan han fått så mycket makt att han lyckas stoppa TEC och omöjliggöra fler tidsresor. Vägen dit är fylls av karatesparkar, lusingar och ansträngda vitsar.

Filmen var en smärre succé på sin tid, och nu kommer alltså uppföljaren direkt på video. Historien är väldigt banal, och luckorna i logiken med tidsresor har väl en gång för alla förklarats och förhalats i de tre Tillbaka till framtiden-filmerna så det både räcker och blir över. Men även om man köper historien med hull och hår hjälper inte det, då den helt enkelt är för schablonartad. Och även om van Damme här inte är fånigare och stelare än många andra stelopererade actionskådespelare (Harrison Ford, Bruce Willis...), så är tyvärr resten av filmen fylld av antingen direkt löjliga figurer, som psykopaten McComb (en som vanligt överspelande och pösig Ron Silver) och hans biffar i hockeyfrilla och Matrixrockar, eller av färglösa skådespelare som Mia Sara som Walkers hustru, och Gloria Reuben som hans kvinnliga kollega Sarah Fielding. Till vilken Walker vid en konfrontation fräser: "Jag slåss inte med kvinnor", villket låter ironiskt när det kommer ur truten på en ökänd hustruplågare som van Damme (han har fem kraschade äktenskap bakom sig...).

Peter Hyams levererade förr ett antal hyggliga filmer med bra manus och skådespelare, och med högt underhållningsvärde, som Capricorn One (1978), Operation Outland (1981), 2010 (1984), Skjut inte på min kompis (1986) och Farligt möte (1990). Det har väl fortsatt till viss del på 90-talet, men flopparna har varit fler, som Stay tuned, The relic och End of days, som förvisso gick rätt bra, men som hade kostat över $80 miljoner att göra. Sen kom floppen med The musketeer 2001, och som gick direkt till video här i Sverige. Hoppet för den 60-årige veteranen står nu till kommande sf-filmen Sound of thunder med Ed Burns (som skäms för att han är med i den...) och Ben Kingsley, efter en kortnovell av Ray Bradbury. Också här handlar det om faran i att ändra historiens gång, då en tidsresenär som rest tillbaka till tiden för dinosaurierna råkar döda en fjäril, och sätter igång en hel kedjeraktion. Kaosteorin, ni vet...

Fotnot: filmen producerades bland annat av Sam Raimi och Robert Tapert, männen bakom Evil dead-trilogin, Darkman och The gift, samt de nya versionerna av The boogey man och The grudge.