Vincent har nyligen fått sparken från sitt arbete och hamnar i en tung 40-eller nåt-kris. Oförmögen att berätta vad som har hänt för sin familj, behåller han skenet av att han fortfarande är anställd. Men inte på sin gamla arbetsplats, utan på en mer statusfylld FN-post i Geneve. Eftersom han bor i Frankrike, kräver detta långa resor och till sist en lägenhet som hans far behöver backa honom ekonomiskt för. Men lägenheten likt jobbet existerar inte. Vincent kör iväg från sin familj och sover i bilen. Dagarna spenderas på olika motorvägar eller i foajén till kontorshus. Ibland vandrar han in och studerar beundrande kontorsmöten – en form av sektträffar han mot sin vilja blivit bannlyst från.

Laurent Cantets film fungerar ständigt i ett sorts negativ. Navet är Vincents lögn, något som sakteligen omkullkastar hans familjs förtroende och även hans egen fadersroll. Hans planlösa irrfärder som snart tar form av affärsspekulationer, med intet anande vänner som ekonomiska sponsorer, har självklart ett bäst före-datum. En dag då investeringarna måste ge avkastning, något som Vincent helst förtränger. Jämfört med alla andra människor som har någon sysselsättning, existerar Vincent enbart i deras skugga. Han saknar allt det där som kan tänkas nödvändigt i en CV – motivation, kompetens och fantasi. När han genomskådas av fifflaren Jean-Michel, som i rollen av gammal fängelsekund även han har åsidosatts av samhället, ges han en chans att bekänna för sin familj. Men istället ger han ett känslomässigt alibi till sina förehavanden – det han faktiskt uppskattade med sitt gamla jobb var just bilfärderna till och från jobbet. Till den grad att han slutade svänga av vägen när han var framme.

Aurelien Recoing som spelar Vincent är härligt gåtfull i sitt spel. Hans leende som är harmoniskt och ansträngt på samma gång, får mig nästan att associera till en clowns påmålade gladhet. Någonting bubblar under ytan, något tragiskt, kanske självinsikten att livet inte blir bättre än så här. Cantets film är i många lägen på väg att bli en rysare, men genom att den aldrig faller för lockelsen blir den betydligt mer allmängiltig. Vincents stapplande lögn får rent existentiella proportioner och när han konfronteras med sin upproriske son vinner filmen på att sätta det tragiska framför ett möjligt vettlöst våld. Jocelyn Pooks (Eyes wide shut) stämningsfulla musik gör dessutom att Vincents villfarelser stundtals känns behagliga. Som en vaggvisa om ett psykologiskt sammanbrott.

Cantets film och centrala gestalt kan så här några år senare ställas mitt emellan två personer; den verkliga förebilden Jean-Claude Romand (läkaren som aldrig var någon läkare, och som Nicole Garcia gjort en närmare studie av i hennes Motståndaren) och David Brent i TV-serien The Office. När Brent i de sista avsnitten inser att han står inför att bli avskedad, blir hans tidigare löjeväckande beteenden djupt tragiska. Man förstår att hans arbete är hans allt. Lika sorglig blir Vincents karaktär i Time Out som inte kan ta vara på sin egen tillvaro. Och så får man rysningar när man inser att strävan efter att bli något, kunna besvara frågan vad man ska bli när man blir stor, ligger till grund för Vincents ångest. Då inser man att verkligheten överträffar fiktionen, även om Cantet bemästrar gränslandet däremellan.