Den ultimata franska nya vågen-filmen som lämnade den samtida biopubliken kippande efter andan. En stencool Belmondo iförd hatt, solbrillor och en cigg i mungipan. En sensuellt sval Jean Seberg med stilfull snagg. Tillsammans ett oslagbart kärlekspar på flykt från polisen på Paris gator. Med assistans av Francois Truffaut och Jean-Pierre Melville var det kanske ingen överraskning att Godards långfilmsdebut blev en sådan succé. De sporadiska replikskiftena, Belmondos touch på överläppen, den pulserande jazzen och självfallet jump cut-klippningen. Melville sade i efterhand att tekniken härstammade från Godards bekymmer att banta ner filmens längd och hans råd att klippa lite här och där. Resultatet - en klassiker som aldrig slutat vara cool.
Skriv kommentar till “Till sista andetaget”
OBS! Kommentarer innehållande länkar eller BBCode kommer automatiskt raderas pga spam.
.jpg)
.gif)
.jpg)

.jpg)




Digg this! | Spara sida på del.icio.us | Spara sida på Furl