Egentligen borde jag inte ha bett att få recensera Tigerland. Filmer om livet i det militära är liksom inte min kopp med te. Eftersom jag inte gjort lumpen kan jag inte le igenkännande åt militärlivets vedermödor och mer eller mindre av nödtvång brukar ju filmerna vara påfallande likartade. Ett gäng killar vilka plågade av sadistiska befäl längtar bort, en av dem som blir befälets särskilda hatobjekt, någon riktig stridspitt som förpestar tillvaron för de andra… Mitt intresse för ännu en film på detta tema är alltså minst sagt ljummet. Särskilt om filmen likt Tigerland utspelar sig i skuggan av Vietnamkriget. Ett krig jag tycker att amerikanerna borde ha lagt bakom sig för länge sedan. Det var ju faktiskt mer än ett kvartssekel sedan det tog slut.

Och till att börja med är Tigerland precis så en i mängden jag fruktade att den skulle vara. Fixaren Bozz och författar-wannaben Paxton för här en ojämn kamp mot rejält sadistiska befäl och plutonens nästan karikatyrartade stridspitt Wilson. Det pratas en hel del om hur hemskt krig är. (Nån som trodde krig var lattjolajbans?) Platsen är den tråkigaste lilla militärförläggning man kan tänka sig, belägen någonstans i Louisiana. Mitt finger söker sig hela tiden halvt omedvetet mot snabbspolningsknappen.

Men detta är alltså till att börja med. Filmen blir efterhand bättre. Det finns en mycket bra scen där Bozz och Paxton har permis, super sig fulla och klättrar upp på en järnvägsvagn för att hoppa ner från den, bryta benen och därigenom bli frikallade som först fick mig att överväga möjligheten av att detta faktiskt kunde vara en militärfilm utöver det vanliga. Och sedan soldaterna anlänt till titelns Tigerland, en storskalig djungelkrigssimulation, blir den mer intressant. Delvis helt enkelt för att spänningen skruvas upp, delvis därför att man där slipper de klyschigt sadistiska befälen från filmens första del. Fast vissa klagomål på realismen kvarstår tyvärr, och jag misstänker att manuset lika gärna kunde ha resulterat i en riktigt, riktigt usel B-action.

Men nu är det rutinerade Joel Schumacher som stått för regin och han tycks verkligen ha lagt ner sitt hjärta i projektet. Och om skådespelarna är okända beror det inte på att de tillhör C-laget utan på att de är gröna - i vissa fall kommer de direkt från teatern. De flesta är mycket duktiga, inte minst Colin Farrell som Bozz (han spelar förresten den psykotiske mördaren Bullseye i kommande Daredevil-filmatiseringen). För det utmärkta fotot, där en växling mellan olika filmkvalitéer innebär att vissa sekvenser är ”dokumentärt” korniga medan andra är påfallande skarpa, står Matthew Libatique, som också fotade Darren Aronofskys Pi och Requiem for a Dream.