Gänget från den kitschiga popserien Thunderbirds (1964-66) hamnade i två långfilmer, denna och Thunderbird 6. Här är det Marsraketen Zero X som på sin jungfrurunda råkar ut för en förrädare ombord med öststatsbrytning, och de tvingas kraschlanda rymdskeppet. Två år senare är det dags för ett nytt försök, som går bättre. I alla fall till en början.

För säkerhets skull övervakas starten av grabbarna vid International Rescue, det vill säga familjen Tracy, som tycks modellerad efter bröderna Cartwright, med den ensamstående fadern Jeff och hans fem söner, där minstingen Alan motsvarar Little Joe (Michael Landon) från Cartwrightbröderna. Jeff lär vara inspirerad av John Forsythe, men liknar i mina ögon mer Ben Gazzara. Lady Penelope ("Penny") flyger in på sin FAB 1, och broder Virgil sätter in en stöt hos henne med en gång, till Alans förtret. Alla utom Alan (i sin Jim Jarmusch-frisyr), som måste stanna kvar som övervakare, går på nattklubben Star, och Alan somnar på sin post och drömmer om en dejt med den vackra Penny (som möjligen påminner om Julie Christie) på nämnda nattklubb.

I en läcker drömscen flyger de in med hennes limousin, inklusive chauffören Parker, och de sätter sig vid ett bord nära scenen, där inga mindre än Cliff Richard & The Shadows spelar (i form av elektroniska marionettdockor, liksom alla andra i filmen). Cliff sjunger smöriga Shooting star, som följs av en skön instrumentallåt, Lady Penelope, där vi får avnjuta Hank B. Marvins karakteristiska gitarrsound, odödliggjort i låtar som Apache, Sleepwalk och Nivram. Hela scenen kan väl ses som en hyllning till Swinging Londons popscen vid den här tiden, och Cliff Richard & The Shadows var dessutom vänner till paret Gerry och Sylvia Anderson, skaparna av Thunderbirds (Sylvia står dessutom för Pennys röst).

Väl på Mars blir besättningen på Zero X beskjuten när de från marslandaren MEV i oförstånd skjuter på ett till syns dött föremål, en klippformation - som visar sig vara den lokala livsformen, dessutom kapabel att skjuta tillbaka. Jepp, marsianerna ser ut som stenbumlingar! Så nu måste de fly illa kvickt, och de landar på jorden sex veckor senare. Dock ej utan problem, då det inträffar en olycka vid inträdet i jordatmosfären. De är dödsdömda - om det inte vore för International Rescue, som i en rejält svettig sekvens med en hårsmån fixar livhanken på alla. Scenen där Zero X kraschlandar på basen Glenn Field är mäktig, och klipptes faktiskt bort när filmen skulle barntillåtas vd en reprisrunda på svensk bio 1972, under titeln  Noll X anropar planeten Mars (den hade 1967 gått på bio under namnet Thunderbirds, oklippt).

Det är förvånande hur sällan trådarna syns (de la mycket jobb på att måla dem i rätt färg), och sånär som på de stela ansiktsuttrycken har man lyckats skapa en riktigt levande dockfilm, detta med hjälp av några unga visual effects-makare som i flera fall hamnade i Hollywood efter Thunderbirds are GO (som i den ganska taskiga, svenska översättningen blir till "Thunderbirds är igång", när det borde översättas med "Thunderbirds är redo"), och skulle komma att jobba med storproduktioner som James Bond, Superman, Terry Gilliams Brazil och så vidare. Detaljrikedomen är imponerande, och man har verkligen vinnlagt sig om att vara så tekniskt korrekt som möjligt.

Två år efter Thunderbirds are GO kom alltså Thunderbird 6, och nu är alltså långfilmen Thunderbirds, med riktiga skådespelare i rollerna, snart på ingående (världspremiär i England den 23 juli, Sverigepremiär den 6 augusti). Av trailern att döma blir detta en film mer i samma anda som Liftarens guide till Galaxen, vilket välkomnas. Thunderbirds anno 2004 utan ironi och självdistans skulle vara svårt att uthärda.