När jag satt mig ner i min stol och förtexterna börjar rulla blir hela skärmen rosa och jag känner att det är någonting bra på gång. När Polyphonic Spree och Elliot Smith gjort soundtracket går det knappt att misslyckas. Hela filmen kretsar runt Justin Cobb, han är 17 år gammal och suger fortfarande på tummen. Det här kan ju kännas som en skitsak, men för just den här sjuttonåringen är det dödligt allvar. Hela hans liv kretsar runt problemen med tummen och det blir inte bättre av att hans pappa är helt oförstående. För att bli av med sitt problem går han igenom olika möjliga metoder. Justins tandläkare, spelad av Keanu Reeves, ger honom rådet att söka sitt skyddsdjur för att få hjälp, det hela slutar med att Justin och hans lillebror dödar Tandläkarens skyddsdjur och ingenting blir bättre.

Lillebrodern, spelad av Chase Offerle, är för övrigt en av dom (ganska många) underbara skådespelarna i den här filmen. En av dem som verkligen hjälper till i försöken med att bli av med tumsuget är en lärare, spelad av Vince Vaughn. Genom att på olika sätt försöka höja Justins självförtroende ger han till slut rådet att försöka söka medicinsk hjälp. Justin får prognosen ADHD och plötsligt vänder hans liv från osäkerhet till en självsäkerhet som får honom att växa som människa och till och med få sin farsa att intressera sig för honom. Med sitt nya självförtroende blir Justin av med sitt tumsugande, men han får nya problem som tonårskänslor och diverse efterslängar av dem.

Jag har svårt att förmedla den härliga och varma stämning som hela den här filmen är fylld av, men vill säga att den fyllde mitt hjärta. Den är till fullo en av de där filmerna som jag vill ha i min filmhylla när jag har ett barn att visa dem för. För den är verkligen en träffande beskrivning av hur det är att växa upp.