I oktober för 32 år sen påbörjade Bo Arne (eller Boarne, som han kallar sig numera) Vibenius arbetet med sin Thriller - en grym film, en "dödskommersiell skitfilm" som han själv uttryckte det i förväg. Han hade skuldsatt sig upp över öronen i och med att han satsat allt och en hel del till i märkliga barnfilmen Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och..., som totalfloppade julen 1969. Dessförinnan hade han jobbat på två av Ingmar Bergmans filmer (bland annat Persona), färsk från filmskolan som han var, och allt pekade uppåt. Men världen var inte redo för gocart-åkande, vilt fantiserande barn som besköt varandra. Var den redo för Thriller? Belånad mot en massa övertid på reklamavdelningen på SAAB gjorde han Thriller för en liten peng med mestadels okänt folk. Till och med utvikningstjejen Christina Lindberg från Göteborg fick, enligt egen utsago, "taskigt betalt, ännu sämre än vanligt" för sin numera legendariska huvudroll, trots internationella framgångar både i all världens herrtidningar och diverse udda filmer, som Torbjörn Axelmans fåniga Smoke från 1971 och med dennes polare Lee Hazlewood som bankrånare, och "Sverigevännen" Joe Sarnos softporrfilm Young playthings året därpå. Christina gjorde det "för konsten", hon ville bli skådis på riktigt och lät sig övertalas att ställa upp på saker hon normalt kanske inte ville.

Men Vibenius uppfattning om vad som är "dödskommersiellt" harmonierade dåligt med vad resten av världen ansåg. Filmen blev självklart totalförbjuden av Statens Biografbyrå, vilket skedde första gången den 4 april 1973, och ytterligare en gång ett år senare trots att man klippt bort hela 19 minuter. De statliga censorerna var inte nöjda förrän saxarna gjort ytterligare fyra ingrepp, med samma kirurgiska precision som Vibenius vän läkaren som skar upp ögat på ett för ändamålet uppsminkat lik på Karolinska sjukhuset för den berömda scenen i filmen. Först då (den 30 oktober 1974) kunde filmen få sin svenska premiär, stympad intill oigenkännlighet och 22½ minut kortare än ursprungligen tänkt. Men Vibenius kunde i alla fall skryta med att filmen förbjudits i hemlandet när han försökte sälja den i Cannes strax efter det första förbudet 1973. Vilket väl gick sådär, liksom hemma i Sverige. Filmen gick visst ner efter en vecka för att inte dyka upp igen förrän ett tiotal år senare, nu på video. Och fortfarande hårt klippt. Representanter för klassiska American International Pictures kom en dag till Stockholm, såg filmen och köpte den på stört. Så bra betalt fick väl inte Vibenius, men jag antar att han var hårt ansatt av sina gäldenärer. Filmen skulle ju betala gamla skulder - i stället genererade den nya...

Att göra en våldsam film med pornografiska inslag var ju ekonomiskt självmord, och allt annat än kommersiellt. Medan sexscenerna var OK i Sverige var våldet det inte, medan man i USA med flera länder klippte bort porren. AIP:s version - "skitversionen", enligt Vibenius - var 15 minuter kortare än originalet (R-rated), och alltså ändå 7½ minut längre än den svenska versionen. Och även denna version var svår att få tag på. Visst fanns det firmor redan på 80-talet som piratkopierade alla filmer som släppts och sålde på postorder. Men varför lägga dyra pengar på en "kultfilm", där det kultiga är bortklippt? Så man bidade sin tid. Och så...genom diverse rockader får entusiasterna på Synapse Films i USA tag i rättigheterna (fast där är de inte överens med Vibenius...), och de påbörjar genast den besvärliga processen med att restaurera filmen med svenskt originalljud, och det i oklippt skick. Jag mejlade dem för snart två år sen om hur det gick, och de svarade att de trodde på en release inom ett halvår. När de var nästan klara i fjor fick de i princip börja om på grund av ett tekniskt missöde, men nu är den här. Var det då värt de 25 år jag väntat på denna film? Nä. Kalla den kultfilm, för det brukar det handla om när en film inte gått att få tag på på mycket länge, men det är ingen bra film som nu släpps i sin jungfruliga form. Det släpps över huvud taget alldeles för många, ofta självutnämnda, "kultfilmer" på inte så sällan lyxiga DVD nu för tiden, den ena sämre än den andra (Verktygslådemördaren, Island of death...), men de lever gott på sitt rykte. Så även Thriller (som givetvis förtjänar epitetet kultfilm), som dock fått oerhört mycket beröm på internet, av både proffstyckare och amatörditon. Men, handen på hjärtat och plånboken, det är en rätt tafflig och tarvlig film som vi bjuds, med stela skådespelare, banal dialog och sjaskig porr som ersättning för en bra historia. Quentin Tarantino (Vibenius dotter har förresten praktiserat hos honom) må hylla filmen hur mycket han vill, men denne plagiatör (undantaget mästerverket De hänsynslösa) har ju själv inte gjort sig känd för sin subtila filmsmak. Vid filmfestivalen i Venedig i somras fick han erbjudandet att visa en serie filmer han själv var intresserad av. Valet föll på italienske klåparen Fernando Di Leo (1932-2003), vars filmer Tarantino betraktar som "mästerverk".

Till filmen. Är det nån som inte känner till historien, så häng med! Madeleine, runt åtta år gammal, utsätts för ett övergepp av en riktigt ful gubbe i en höstskrudad park (trakterna runt Drottningholm?). När polisen haffar gubbfan försöker han blidka henne och hennes mamma med ett gult eklöv. Jaja. 15 år senare jobbar en voluminös Madeleine på sina föräldrars gård, och hon har inte yppat ett ord sen händelsen i barndomen som tydligen gjorde henne stum. När hon en dag missar bussen in till stan accepterar hon glatt lift med Tony (Heinz Hopf) i hans nya Ford i stället. Nånting man tycker en ung kvinna i hennes situation borde aktat sig noga för. Den ännu charmante Tony bjussar flott ("firman betalar") på guldkrog...ja, flott förresten. Han beställer champagne och får in billigt, tyskt bubbel (Henkell Trocken), och till biffen beställer han "rödvin", kort och gott. Föga världsvant. Denna flamberas vid bordet i nåt som liknar rödsprit, och efter desserten fortsätter de hem till Tonys flotta villa, där ovanvåningen klätts med träfanér så den ser ut som en gigantisk bastu. Till detta asfula, tidstypiska vardagsrum soffor med oranga dynor och enorma plastlampor som perfekt matchar Tonys rutiga kavaj, grälla scarf och gröna skjorta.

Madeleine drogas och Tony ringer sin gode vän doktorn som ilar i natten till sin vän i nöd. Han pumpar Madeleine full med heroin (sånt har väl alla läkare hemma...) och håller henne sålunda fången i veckor, tills han framkallat ett beroende hos henne. När detta sug uppstått är det meningen att han ska förse henne med nödvändig mängd heroin mot att hon fnaskar åt honom. Det var väl taskigt gjort? Dessutom skriver han ett hatbrev till hennes föräldrar i hennes namn som slutar med att de tar sina liv i förtvivlan. Innan dess har han stuckit ut ett öga på henne i ilska över att hon klöste sin först kund i ansiktet. Men Madeleine finner sig snart någorlunda till rätta, och finner viss tröst i kollegan och olycksfågeln Sally (Solveig Andersson från Eva - den utsötta, 1969). Hon har dessutom ledigt måndagar, så allt är ju inte elände. Varför hon inte flyr kan man ju undra, men i denna film ingår inte logik som en naturlig ingrediens. Madeleine, nu med lapp för ögat (tänk Daryl Hannah i Kill Bill...), servar kunder på löpande band, och emellanåt klipps det in "scener av explicit natur", alltså hårdporr. Dock är det inte Christina Lindberg, om nu nån trodde det - hon gjorde aldrig porr - utan det är ett inhyrt liveshow-par från nån av Stockholms många sexklubbar (sex på scen var ju lagligt några år runt 1970, innan moralens väktare slog till igen).

Filmen är faktiskt riktigt saggig, och man undrar om det verkligen inte ska bli bättre än så här, men nä. När Madeleine nås av nyheten om föräldrarnas självmord påbörjar hon sin plan för hämnd. Hon tränar karate (i praktiken tränade Christina två månader med en svensk karatemästare), övningskör bil och övar på skjutbanan med ett fint, gammalt Mausergevär från hemvärnet. Och så bekantar hon sig med en kvinnlig, lesbisk kund som gillar att smiska henne. Hon spelas för övrigt av grekiskan Despina Tomazani, som pluggade teater och film vid Stockholms universitet vid den här tiden. Henne hämtade Vibenius från invandrardramat Jag heter Stelios (även känd som Kocksgatan 48, i regi av Johan Bergenstråhle, efter Theodor Kallifatides roman) som hade haft premiär en månad innan arbetet med Thriller påbörjades, och där även en viss Andreas Bellis medverkade. Jepp, samme man - även han grek - som var fotograf till Thriller, och som 1968 debuterat som fotograf med Jag en kvinna, II - äktenskapet, för den store Mac Ahlberg. Bellis har senare plåtat flera filmer för greken Nico Mastorakis, som ju gjorde nyss nämnda Island of death. Se där, en länk som du kanske inte tänkt på?

Nåja, utan att avlöja allt för mycket av vad som ska komma att utspela sig i Thriller - a cruel picture, som den numera åter heter i USA (tidigare fick den heta både They call her One Eye och Hooker's revenge, det senare när den gick på drive-inbiograferna i USA som double-bill tillsammans med Pete Walkers House of whipcord...som fick heta Photographer's model), så kan så mycket avslöjas att Madeleine köper en hagelbrakare på Plattan i Stockholm som hon sågar av. Detta ökar träffsäkerheten men minskar verkan, så man måste brassa på från nära håll, mindre än tio meter. Vilket hon också gör, och bland Vibenius många kontakter fanns militärer (han hade visst själv varit stridsvagnsbefäl i lumpen) som kunde bistå honom med höghastighetskameror avsedda för vapentester (hur lagligt var det...?!?). Effekten av att, likt Sam Peckinpah i bland annat Det vilda gänget (1969), visa dödsskjutningarna i slowmotion blir extra stor när denna typ av kamera använts. Tillsammans med kompisen Ralph Lundstens vackra och experimentella elektronmusik (detta var innan han började göra vackra natursymfonier och elektronpop med Andromeda All Stars ute i sin rosa villa i Saltsjö-Boo) skapas här i det närmaste drömlika, för att inte säga surrealistiska sekvenser som är filmens höjdpunkter. Och som givetvis helt klipptes bort en gång i tiden.

Tyvärr saknar filmen rytm och ett naturligt flöde av händelser. I stället upprepas scener gång efter annan så det blir riktigt tjatigt. Som när Madeleines tjatiga träningskur varvas med ideliga närbilder på ampuller som fylls och kukar som töms. Vi begep första gången - det behövs ingen upprepning! Filmens långsamma tempo kunde fungerat om den varit mer tonsatt än den är, men i stället är den tyst som en fjälltopp långa stunder, och man känner riktigt hur lappsjukan kommer smygande. Och kom inte och säg att porrscenerna är motiverade och förstärker intrycket av en förtryckt kvinna. Om inklippta knullscener med närbilder på håriga rövar förstärker något så är det enbart känslan av att filmmakaren inte räcker till rent berättarmässigt. Emellanåt är Thriller en grymt tråkig film som bara med nöd, näppe och lite välvilja från mig erhåller en 2:a. Knappt godkänt, med andra ord. Det har gjorts bättre filmer i samma genre, som Death weekend, I spit on your grave, Wes Cravens Last house on the left (som ju är en modern version av Bergmans Oscarsbelönade Jungfrukällan från 1960, och därmed kan cirkeln anses sluten...) och Peckinpahs Straw dogs - det galna gänget, som ju föregick Thriller med ett år.

Boarne Vibenius, 61, jobbar idag som mäklare i Stockholm, men är även framgångsrik reklamfilmsmakare med sitt bolag Channel One. Han tvistar sen snart tre år med Don May Jr. på Synapse om rättigheterna till Thriller, som han anser sig äga efter att de, åter enligt honom, gått ut härom året. Det känns tragiskt att hans skötebarn inte längre är i hans händer, nu när den får den uppmärksamhet den aldrig fick riktigt på den tiden det begav sig. Han regisserade en flopp till 1975, Breaking point med Arosenius och bellis i huvudrollerna, och jobbade sen i produktionen av Mannen på taket, Vilgot Sjömans Tabu och Raskenstam innan han lade av helt med film (fast nu har han Thriller II - an explosive picture på gång...). Despina Tomazani, född på Chios minsann, som jag besökte för ett dussintal år sen, flyttade hem till Grekland och är idag en hyfsat välkänd författare av romaner, pjäser och film hemma i Aten. Per-Axel Arosenius, som spelar Madeleines farsa och som spelade med i flera internationella produktioner på 1960-talet, bland andra Hitchcocks Topaz (ingen bra film...), fick ett öde ännu grymmare än i filmen då han i protest över en skattedom brände sig själv till döds framför skattemyndigheten i Nacka en februarieftermiddag 1981. Heinz Hopf dog i cancer 2001, medan Solveig Andersson, en av filmens få duktiga aktriser, idag jobbar som ståupplyriker och föreläsare (se hemsidan), minsann.

Och Christina Lindberg, idag snart 55 år ung, hon gjorde film och vek ut sig ända fram till 1980 (utöver ett tillfälligt inhopp 2000 i svenska amatörfilmen Sex, lögner & videoband), innan hon utbildade sig till journalist och började på Flygrevyn där hennes något hemlige (gifta sen 1971...!) make, Bo Sehlberg, jobbade. De gjorde en svampguidevideo ihop 1993, innan han så småningom blev chefredaktör på nämnda tidning. I januari i år avled han tyvärr. Jag kan också konstatera att en Christina Lindberg medverkat i Bingo-lotto både i fjor och i år, men det måste ju vara dansbands-Chistina. Christina Lindberg är idag inte speciellt stolt över sin medverkan i Thriller, utan kallar den "lumpen". Läs mer om ett par av hennes och Solveig Anderssons filmer här.