Några granna gräbbor bilar ut till en skogssjö i Kentucky för att bada näck, vilket de gör till skön gogomusik. På väg därifrån lägger bilen av, och de erbjuds skjuts av en av traktens pôjkar. Han presenterar sig som Billy Townsend (James Pickett, död i AIDS 1994), och de accepterar motvilligt lite southern hospitality. De till och med sover över där ute på gården, där Billy bor med farsgubben sin, Pa Townsend (Charles Kissinger, som även agerade assisterande regissör). Pa diggar inte riktigt att Billy tar med sig fjällor hem: ”Du vet hur du blir med kvinnor runt omkring dig”, och vi anar att det hänt nåt olämpligt tidigare. På natten ser vi så en man smyga sig upp för trapporna i huset flickorna bebor. Han äntrar badrummet, och knivskär den badande Debbie (Linda Thompson, Elvis Presleys dåvarande tjej). Raskt fortsätter han nattens värv, och skjuter två tjejer i småbitar i sina sängar, varpå flicka nummer fyra försöker fly, bara för att bli halshuggen.

Dan efter ställer Pa sin Billy mot väggen, och påpekar det olämpliga i det han gjort. Billy, som ingenting minns, ser ingen annan utväg än att fly in till stan (i det här fallet regissörens hemstad, Louisville), där han till att börja med besöker sin mors grav (Pa har låtit Billy förstå att det var han som haft ihjäl henne också). Ironiskt nog vilar hon på den kyrkogård som regissören själv ligger begravd numera, sedan han 1978 omkommit i en helikopterolycka när han flög över Manila i Filippinerna och rekade inför sitt kommande epos. Därefter går vår vän på bar och super sig snorfull medan vi tvingas åse eländet, till tonerna från ett ”mixat” (så kallades band med både svarta och vita medlemmar i förr i tiden…) soulpopband, American Xpress, som uppträder live i baren. Medan de öser på i bakgrunden, förbarmar sig vackra servitrisen Sharon (Sherry Steiner, som också var med i Girdlers Asylum of Satan, samt en film till, nämligen utmärkta Demon av Larry Cohen, en annan klassisk lågbudgetregissör) över honom, och tar honom hem och stoppar om honom i hennes egen säng. När han vaknar upp dan därpå, har hon redan tvättat hans nerpissade byxor, vilket hon glatt meddelar direkt vid sängkanten. Grattis, Billy!

Nu kommer en lååång sekvens, där vi tvingas inse det faktum att Girdler var, i det närmaste, pank vid inspelningen av denna film. Till sin första film ett halvår tidigare, Asylum of Satan, hade han lånat ihop en $50.000 av både släkt, vänner och affärsbekanta som väl behövde ett förlustavdrag. Bara de sistnämnda blev nöjda, då alla förlorade vartenda öre de lånat ut (dock skrev Girdler gentilt över rättigheterna till både Three… och Asylum… på sina långivare innan han dog, varför de kunnat inkassera en och annan dollar på videoförsäljning och dito uthyrning sen dess). Till denna film fick Girdler därför bara ihop $30.000, vilket väl bara räckte till två akter, akterna I och III. I akt II springer Bobby och Sharon runt och fjantar sig och är sådär äckligt nyförälskade, allt till Girdlers eget sköna soundtrack på klämmig hammondorgel. En sparad krona är en tjänad krona, så varför betala för att nån annan ska göra musiken, när man kan själv…VAD?!?

Som väl är räckte pengarna till att hyra in special make-upartisten Pat Patterson, som hjälpt H.G. Lewis med hans blodsprängda filmer sen 60-talet (läs om dem här!). Pat själv hann också med att regissera en och annan film, och som tack för att han gjorde finalen i Three on meathook så blodig, gjorde Girdler den käcka musiken till Pattersons sista film, Body shop (äks Doctor Gore), 1973. Åter till filmen (läs inte vidare om du inte vill veta slutet!). Billy lockar med sig sin nyvunna kärlek till gården utanför stan, och hon tar med sig en väninna, Becky (Carolyn Thompson, Lindas syrra). Det skulle hon inte gjort. Stackars Becky blir dödad direkt av Billys farsa medelst en hackspett, eller-vad-det-nu-heter, allt medan Billy och Sharon ”umgås” i nån soffa. Dan efter går Sharon, ovetande om nattens eskapader, ut på gården och letar efter Becky. I stället hittar hon tre tjejer på köttkrokar i en sidobyggnad, och vettskrämd söker hon skydd i en okänd lokal, där vår vän Pa står och skär kotletter ur kroppsdelar. När Billy dyker upp, försöker Pa döda dem bägge, men råkar i stället sätta yxan rakt i en tant som just öppnat en annan dörr. En tant som visar sig vara Billys morsa. Som alltså aldrig dog, utan gömdes undan av stackars Pa på grund av hennes allt märkligare matvanor. Detta är inget som ger sig självt, utan det förklaras i en scen i slutet, där Billy och Sharon sitter hos en hjärnskrynklare.

Filmen är alltså inspirerad av Ed Geins liv och leverne. Seriemördaren och kannibalen, som även inspirerat till filmer som Psycho, Motorsågsmassakern, När lammen tystnar, Deranged och, givetvis, filmen Ed Gein/In the light of the moon härom året. Three on a meathook påminner annars mest om engelsmannen Peter Walkers klassiska rysare Frightmare från 1974, som dock är mycket bättre. Charles Kissinger, som var med i de flesta av Girdlers filmer, borde fått utveckla sin karaktär betydligt mer.

Girdler var en äkta lågbudgetfilmmakare, men till The Manitou (1978) fick han jobba med en större budget och riktiga Hollywood-stjärnor, bland andra Tony Curtis och Susan Strasberg. Då var det så dags. När filmen hade premiär, var Girdler redan död och begraven. Requiescat In Pacem.


Fotnot: Vill du veta mer om kannibalers matvanor? Kolla in min kannibalkrönika i början av december! Bara på Vujer!