Med förväntningarna att se en lite halv lustig film satte jag mig ner en söndagseftermiddag i min lilla lägenhet för att titta på en film, som jag visste skulle handla om några soldater som lämnar sin post för att söka efter guld och som jag visste skulle innehålla lite cool 60-tals musik att lyfta upp stämningen. Ingredienserna var näst intill perfekta, och med en ensemble av skådespelare som bl.a. George Clooney och Mark Wahlberg borde det inte finnas någonting som strular till det, utom möjligtvis ett ruskigt dåligt manus och en allmänt tråkig handling.

Three Kings handlar alltså om fyra soldater som i slutet av Gulfkriget beger sig ut för att söka efter guld som Irak stulit från Kuwait. Men de är inte ute efter att ta tillbaka guldet, utan dem ser det som en möjlighet att enkelt kunna försörja sina familjer i resten av deras liv. Hur dessa fyra soldater känner varandra är däremot oklart. I början av filmen får man en enormt snabb introduktion av vilka dem är, och man har bara ett vagt begrepp om vilka som är vilka och hur dem förhåller sig till varandra. Trots det bestämmer de sig helt plötsligt för att bege sig ut och söka efter sitt guld med hjälp av en karta som dem hittade uppstucken i baken på en Irakisk soldat. Man slits in i handlingen på ett snabbt och obegripligt sätt och filmen fortsätter lika obegripligt utan någon direkt röd tråd.

Jag är en person som förespråkar att man ska passa sig för att döma en film efter vad man förväntar sig, och jag försöker även leva efter det i största möjliga mån. Nu visade det ju sig att det jag trodde skulle vara en komedi egentligen var ett drama, men frågan är om det märktes över huvud taget? Med korta scener som inte verkar ha någon del i handlingen försöker (märk betoningen på "försöker") regissören David O. Russel skildra hur fasansfullt Gulfkriget var. Detta märks inte över huvud taget, och då filmen är ganska taffligt regisserad och George Clooney inte är världens bästa skådespelare blir filmen allt annat än trovärdig. George Clooney kan i alla fall fortfarande vara stolt över sin lilla roll i en av senare tiders bästa krigsfilmer Den tunna röda linjen.

Trots att man märker att filmens mening förmodligen är att skildra hur relationen mellan Irak och USA var under Gulfkriget, och hur grymt människor kunde behandlas, blir man ändå väldigt osäker på om det verkligen är baserat på verkligheten eller om allting är påhittat. Jag tvivlar inte att det är verklighetsbaserat, men det presenteras helt enkelt på ett alltför diffust sätt. Nej säger jag, detta är nog den sämsta film jag sett i år efter The Haunting och trots ett tappert försök att skapa ett nytt krigsdrama måste jag ge filmen en fast och bestämd etta.