This charming girl är en av de mindre spektakulära filmerna inom filmfestivalens kvinnliga hämndtema i år. Vilket också gör den kanske ännu mer tilltagande. För er som dessutom gillade en av förra årets bästa festivalfilmer – Butterfly – är detta en film jag verkligen rekommenderar. I huvudrollen syns den undersköna debutanten Kim Ji-su, som spelar postkontoristen Jeong-hae. Hennes liv är så pass inrutat det kan bli – ett systematiserat arbete, luncher på samma vanliga restauranger och inget umgänge med någon annan än jobbkamraterna. En dag hittar hon en kattunge som hon tar hem för att ta hand om. Den lilla kissen blir genast hennes ögonsten, även om den för det mesta håller sig gömd. Jeong-haes introverta liv blir närmast förstärkt av att hennes enda sällskap undviker att visa sig.

Det viktiga i Park Ki-yongs film är dock inte vad som sker i Jeong-haes nutida liv, utan hur hon ständigt reflekterar över sitt förflutna och hur dessa minnesbilder poppar upp i de mest vardagliga situationer. Saknaden av hennes bortgångna mor spelar frekvent en roll i vardagen. Så även minnen av de män som figurerat i hennes liv. Även om hon bor ensam nu, framgår det att hon har haft tidigare förhållanden, bland annat med en man hon lunchar med i en scen halvtimmen in i filmen. Ki-yong framhäver inte något mega-trauma i stil med vad Chan Wook-Park brukar vältra ur sig, men får oss att känna hur de små övertrampen ändå spelar roll. Jeong-hae har med sin milda natur råkat ut för ett antal manliga utnyttjare och i det stillsamma liv hon lever vet hon helt enkelt inte var hon ska placera vreden någonstans.

Precis som i Kim Ki-Duks filmer låter Park Ki-yong tystnaden spela stor roll. Ju längre filmen skrider blir replikerna allt färre, vilket gör att man sjunker allt djupare in i Jeong-haes karaktär. Effekten blir dubbel – de små nyanserna blir allt kraftigare och pusslet Jeong-hae mer tydliggjort, men samtidigt börjar jag gäspa alltmer. Även om hennes latenta hämndbegär når en emotionell klimax i filmens enda riktigt spännande sekvens, så känns det som att det inte finns uppbackning i hur hennes karaktär är uppbyggd för att scenen ens ska dyka upp. Något som till viss del annullerar dess legitimitet i Female Revenge-sektionen, samt tar kål på min inledande fascination. Men även om jag blir en gnutta besviken på This charming girl är det en film som ändå rotar sig i mitt huvud och stannar kvar ett tag till. Den behandlar nämligen övergrepp på ett fundamentalt grundläggande plan och är skonsamt fri från excesser. Och filmskapare som viskar istället för skriker är tyvärr sällsynt, vilket gör att jag har svårt att vända ryggen åt denna charmerande flicka.